Josef Mengele lyckades, i likhet med andra nazihöjdare, fly till Sydamerika. Där en hjärtattack avslutade hans liv 1979 i samband med en simtur. Rättvisan hann inte ifatt honom. Döden var raskare. Den död han förmodligen senare torde ha mött i repets form om han gripits.
Rättskaffens oeftergivliga åklagare i Frankfurt (Peter Weiss pjäs Rannsakningen, 1966, är intressant i detta sammanhang) försökte ta fast honom när han efter kriget var på besök i sitt hemland och det tipsats om krigsförbrytarens närvaro.
Men han kom undan - i sista stund. Beskyddad och hjälpt av övervintrande nazister. Många var som bekant dessa i Förbundsrepubliken, ända upp i kanslerkansliet återfanns de. Ett fåtal, skamligt få, rannsakades och ådömdes straff de förtjänade för illgärningar eller medlöperi.
Jag vill minnas att den italienske författaren Claudio Magris i sin mäktiga bok Donau (2016) berättade om hur den av tyska myndigheter och Wiesenthal efterspanade Mengele dök upp på faderns begravning. Stod i bakgrunden på kyrkogården medan kistan sänktes i graven.
Begravningsgästerna höll god min, låtsades som ingenting. Ånyo beskyddades den vitrockade mordängeln av de sina.
Filmen Den tyske läkaren (2013, jag har sett den ett par gånger, handlar om Mengele i Sydafrika. Jag minns inte om filmen utspelar sig i Brasilien eller Argentina.
Till en början framstår han som en typiskt väluppfostrad och artig tysk, en sådan jag själv gärna ville vara, förser en ung flicka med tillväxthormoner i syfte att förlänga hennes ofullgångna ben.
Mot slutet av filmen hotar han en kvinnlig journalist som är honom på spåret, beter sig riktigt otäckt, den korrekta masken som bortblåst: "Har Ni sett en död vars ögon är öppna?" Även denna gång hinner han undan i sista stund.
Efter att journalisten mördats - av honom eller hans flykthjälp. Och lämnats med öppna ögon.
Och så historien, jag återberättade den igår på min blogg, om hur han sprang mellan barackerna i Birkenau, hastade för att försöka rädda livet på en fiolspelande fånge. Vars musicerande han älskade, och med vilken han diskuterade klassiska stycken.
Mengele ägde borgerlig bildning, även på musikens område. Förtrogen med alla de stora kompositörerna.
Om jag inte helt missminner mig ville han utse Alma Rosé, violinisten som i lägret erhöll mindre privilegier vad gäller kläder (snygga sådana till framträdanden inför SS-officerare) och föda, till tysk medborgare (läs: arier) och sudda ut hennes judiska tillhörighet.
Därmed befria henne. Men hon vägrade.
Jag fastnar i fotografiet på honom tillsammans med kommendanterna Baer och Höss i Auschwitz. Till kroppsbyggnaden påminner Mengele och Höss om Ulf Kristersson. Jag tänker närmast på axlarna. Mengele, liksom Höss, flinande. Den förres flin tycks mig rysligt.
Vi får aldrig glömma dem som selekterades av Mengele i Auschwitz. Inte heller alla dem som utsattes för hans djävulska experiment. Ett sadistiskt odjur i människohamn. Med humanistisk bildning i bagaget. Homo mensura - men inte för Mengele.
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar