Mot sofflocket!

Röstkortet rivet. Många år sedan jag röstade och därmed bidrog till att legitimera det jag inte på långa vägar längre vill legitimera: åskådardemokratin och den politiska, självtillräckliga klassen. 

Jag råkade av en händelse kasta ett getöga på SVT häromkvällen. En av de munviga partiledarna intervjuades. Jag tror att det var hon i centerpartiet. Hon som ser ut som en kopia av Alfred E Neuman. 

Bedrövligt, och beklämmande, att lyssna till en sådan pladderkvarn. Som endast kan förstås  genom det system som gör en sådan figur möjlig. Hon är en produkt av och kan inte tänkas utanför det, som klippt och skuren för att verka inom det. Och det systemet tänker jag inte längre legitimera. Aldrig! 

Jag vet inte vilka som är värst: politikerna eller journalisterna. De senare, med en sådan som SVT:s Mats Knutsson i spetsen, legitimerar tjänstvilligt de förra. Och därmed åskådardemokratin. Där vi vanliga dödliga förväntas sitta still i båten och lämna över rikets angelägenheter till dem som påstår sig företräda oss. Dessa yrkespolitiker som generöst och storstilat lovar runt men håller tunt. 

Det osar skämt valfläsk i konungariket Sverige. Dag efter dag med nya utspel och fagra löften som aldrig kommer att infrias. Senast i går en extra semestervecka för barnfamiljer - S är desperata och beredda att lova vad som helst. 

Vad som är riktigt bekymmersamt både före och efter 9 september: systemet, politikerna, förmår inte lösa de mycket allvarliga problem som präglar det samtida Sverige. De står maktlösa. Hjälplösa. Och det blir allt tydligare för de väljare som de riktar sig till. De har, därvidlag, inget att erbjuda. Inget att gå till val på. Vad de än säger. 

Det är på pricken som i den danska tv-serien Borgen: en symbios mellan politiker och journalister, de behöver och bekräftar varandra. Folket förväntas vara aktivt en gång vart fjärde år. Därefter låta bli att störa den politiska klassen. Att från den senares sida ta för stor hänsyn till de förra avfärdas snabbt som "populism". Som om det inte hette i regeringsformen att all offentlig makt utgår från folket. 

När jag studerade statsvetenskap i Uppsala läste vi valforskare - dessa utredare som kallas forskare, omedelbart får jag en sådan som Sören Holmberg (träffar alltid fel med sina prognoser men åtminstone tidigare stamgäst i SVT:s valstudio) på näthinnan - som drev tesen att det är bara bra om folket är passivt, kanske till och med apatiskt. Som om folket vore demokratins värsta fiende. Ibland får jag för mig, elak som jag är, att föreställningen är utbredd bland många politiker och journalister, företrädesvis bosatta på Söder i Stockholm.  Folket, rednecks och rasister. Håll dem kort. 

Frågar man någon i den politiska klassen, riksdagsman eller statsråd, varför de måste leva på en helt annan nivå än valboskapen, helt andra inkomster, förmåner och pensioner, blir det givna, undanglidande  och inte särskilt övertygande eller lugnande svaret: Det är inte vi själva som bestämmer det. Detsamma skulle säkert en sådan som Löfven, socialdemokrat och officiellt ivrig jämlikhetsförespråkare, också kunna kläcka ur sig. Arbetarpojken har kommit upp sig, han åtnjuter det goda och bekväma liv, utan några som helst ekonomiska bekymmer, han annars inte skulle ha. Klart han trivs och vill stanna kvar!

Socialdemokraternas bästa kamrat i vått och torrt, V, kanske är allra värst. Trots den ymniga jämlikhetsretoriken och vänsterflaggandet. De talar om att det skall avläggas en "partiskatt" som dock inte är obligatorisk. Och heller ingen skatt i ordets egentliga mening, förstås. Hur många som betalar in den, vet jag inte. Jag har inte lyckats ta reda på det. Mest spel för gallerierna, förmodligen. 

Karl Marx skrev levandegörande och inspirerande i Pariskommunen om hur det borde  och kunde vara. Med just kommunen som case och historiskt exempel. Inga livstidsuppdrag, inte politiken som yrke. Inga höga ersättningar. 

Men den samtida verkligheten är en annan än dåvarande Pariskommunens. Det är ljusår mellan kommunen, tyvärr bara en kort parentes, och den samtida verkligheten. 

Klart det finns ett samband mellan systemet och den låga kvaliteten på dess bärare. De politiker, i synnerhet partiledare, jag inte kan undgå att se dansa förbi på tv-skärmen är mer än lovligt medelmåttiga och bleka. Organisationskarriärister. Spelar ingen roll vad de klistrat på sig för partibeteckning. 

Om det kniper, byter de raskt. Miljöpartisten som föreslagit att man skall betala extra skatt om man storhandlar i köpcentra utanför stadskärnan med bilen var en gång vänsterpartist. Liksom Ylva Johansson. Antistrejkministern. No big deal. Bara man får fortsätta tillhöra den politiska klassen.

Skulle en sådan som Sahra Wagenknecht eller en sådan som Oskar Lafontaine stiga upp på den politiska scenen - ja, då kanske jag skulle ta mitt icke-röstande under en stunds övervägande. De som startat rörelsen Aufstehen I Tyskland. I det vällovliga syftet att fånga upp en hemlös, fritänkande vänster. De fritänkare som den anarkistiske och trolöse Skriftställaren, i fullkomlig avsaknad av allt vad lojalitet och rättning i leden heter, vill räkna in sig bland. (http://www.spiegel.de/politik/deutschland/aufstehen-linke-distanziert-sich-von-wagenknechts-sammlungsbewegung-a-1223864.html)

Men det vete tusan. Systemet, Aufstehen dock inget parti och kanske heller aldrig blir ett sådant, är naturligtvis starkare än enskilda, karismatiska fixstjärnor som det såta paret på bilden. Sådana som vi dock helt saknar på svensk botten. Blekfisar och dussinkopior. Medelmåttans tyranni. Inget mer. 

Noteras kan att förbluffande många jag talar med, förvisso även i bekantskapskretsen, säger att de ska rösta på SD enkom för att ge etablissemanget "en käftsmäll". De röstar mot och inte för. Nå, hur de verkligen gör på valdagen, det återstår att se och jag är inte så säker på att de byter röstssedel. Upp till bevis!

Men, därefter då, vad med de "icke rumsrena" i parlamentet, om än med många som röstat på dem? Jag försöker säga till de SD-röstande som lever i illusioner och tror på stor förändring: Vad inbillar ni er? Ni kommer att bli ordentligt besvikna. Kompromissmaskinen kommer att suga in SD och mala sönder dem. 

Bara en sak att göra för Skriftställaren som inte låter sig luras: Mot sofflocket!