Small talk inte Jan Myrdals favoritgren

 

Jan Myrdal återkom till hur han avskydde small talk. Dyrbar livstid förbrukas. I hans fall detsamma som arbetstid. Jag kan bara instämma i hans avoghet mot att slänga bort tid.

Önskar  tillägga: i denna form av till synes oskyldig, mellanmänsklig samvaro ligger ett ofrihetsskapande på lut. Framförallt när ofrivillighet är inbyggd på förhand, är så att säga "strukturell".

Bästa exemplet det sociala fenomenet arbetsplatser där långtifrån all tid ägnas åt själva arbetet. Utmärkande för en arbetsplats är att man inte väljer sitt vardagliga "sällskap", man infinner sig enbart för den krassa försörjningens skull. Och får andra "på halsen".

Till spelets regler hör att man skall "umgås" flera timmar per dag med människor man inte valt, förmodligen heller aldrig skulle välja om man erbjöds en chans. Inte sällan hör till samma spels regler en illa fungerande personkemi. Något man inte kan ändra på.

Jag hade mycket svårt för arbetsplatsens sociala förväntningar, utöver arbetsuppgifterna, under alla mina år inom högskolevärlden. Jag var allergisk mot "teambuilding" och "kick-offs" när sådant infördes. "Personalkonferens" på annan ort, som inget annat var än slöseri med skattepengar.

Jag hade svårt även för det vardagliga kaffedrickandet, "fikandet", med meningslöst kallprat om alls ingenting. Dock närmast obligatorisk närvaro.

En av mina chäfer, en kvinnlig adjunkt, i avsaknad av alla vidare akademiska ambitioner, som älskade att bjuda in till kaffe och tårtsmaskande, till och med förebrådde mig för det: "Du måste visa dig mer ute på avdelningen!"

Som om jag var inhyst på en institution. Vilket jag väl i en mening också var. En statlig indoktrineringsinstitution. Mitt irriterade svar: "Jag har inte tid, jag måste jobba." Ett taggigt svar i och med att personlig lönesättning införts. Låga poäng därmed på "social kompetens".

När jag inte fritt luftar mina tankar och synpunkter far jag illa. När ämnen blir tabu, snarare hur man enligt sträng opinion bör ställa sig i olika, mer eller mindre kontroversiella, frågor. 

Att i fallet Ukraina drista till att efterlysa en nyansering av bakgrunden till kriget, framförallt i den ensidiga medierapporteringen, leder ofelbart till att man stämplas som Putinvänlig. Den som inte är med oss, är mot oss. Var det inte så han sade, Irakbombaren president Bush?

Stämplarna följer mig genom mitt liv. Jag har ofta tyckt "fel", eller på tvärs mot det påbjudna. Min mor varnade tidigt för detta, konsekvenserna. Hjälpte föga, som att tala för döva öron. 

Häromdagen besök av en långväga bekant. Snabbt insåg jag att vissa ämnen måste undvikas för att den goda, en smula krystade, stämningen skulle bestå. Timmarna släpade sig fram. Långsamt, som lus på en tjärsticka. Jag kände mig alltmer ofri. 

Det vi pratade om bleknade snabbt, blev mig helt ointressant. Jag längtade bara efter att det skulle ta slut, umgänget upphöra. Efteråt var jag sur på mig själv för att jag inte tagit bladet från munnen.

Apropå Myrdal. Om lördag beger vi oss till Gustafs kyrkogård, lite oklart vad den exakt är belägen men nära Säter, för en  av Folket i Bild arrangerad minnesstund vid hans och Gun Kessles gravplats. 

I det trånga åsiktsklimatet, med krigspropaganderande och hets, är skriftställare Myrdal mer saknad än någonsin.

Bild: svt.se