Sussi var egentligen min storasysters hund. Men när sladdbarnet väl levererats, som det heter på oskön nysvenska, av storken, blev den lilla lägenheten på två rum och kök genast betydligt trängre. Min syster flyttade hemifrån, började jobba på posten. Utan sin Sussi.
En welshterrier, med för rasen - enligt rättroende nuförtiden bör du använda ordet "art" istället för "ras", för att inte kränka (?) jyckarna - typiska drag. Knappast lättdresserad, om man säger så. Självständig. "Ensamvarg" höll jag i hastigheten på att dra till med.
Älskade att i obevakade ögonblick smita ut på helt egna strövtåg på Bruket. Återvände först efter flera timmar. Inte sällan rejält tilltufsad och slokörad, efter förmodligen tuffa fajter med katter. Jaga de senare en av Sussis favorithobbies.
Om än slutkörd (fast det påstås om terrierhundar att de aldrig blir trötta), måste pappa lura in henne. Genom att sätta sig på huk, knyta ena handen, låtsas han gömde en godbit. När hon nyfiket försiktigt närmade sig för att nosa på hans hand, snabbt på med kopplet.
Min klasskompis B stammade. Svårt hundrädd. Vägrade, med vetskap om Sussi, följa med mig hem och hitta på något skoj efter skolans slut. Kors i taket, en dag skedde det ändå. B slog följe med mig. Nyfiken på min julklapp hockeyspelet.
Jag skyndade mig att tala allvar med Sussi, strängt förmana henne: "Nu låter du B vara, hör du det!"
Begick misstaget lämna de två ensamma. Skulle hämta läsk och mammas hembakta smörhönor i köket. "Aj!" förtvivlat från B. Stammade mödosamt fram: "Hon beeet mig!" Sussi hade nafsat så fort jag gått ur rummet.
Hon var min förtrogna, hundraprocentigt pålitlig. Jag viskade hemligheter i hennes öra, sådant ingen tvåtassad tilläts höra. Samtidigt som jag mjukt "skruvade" på hennes trassliga huvudhår. Någon hon tyckte om.
Fotot ovan talande för en instinktvarelses beteende. Jag slumrar, inte gammal, tryggt i en eka nedanför min mormor och morfars sommarstuga vid Storsjön utanför Sandviken. Sussi sitter på vakt.
Ljud och dofter säkert lockande inifrån skogen inte långt från stranden. Men Sussi överger inte sin skyddsling.Modersinstinkten, eller om det är beskyddarinstinkten, starkare än driften att bege sig ut på nya äventyr.
Försämrad syn. Vresigt humör, lättirriterad. Ont. Tumörer i underlivet. Bortom bot. Pappa for iväg med henne. Återkom med kopplet. Inget mer. Ledset ansikte. Sade ingenting. På kvällen snappade jag upp ordet "slaktmask" inifrån mina föräldrars sovrum.
Långt, långt senare tog jag reda på vad en "slaktmask", ordet framkallande otäcka associationer, är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar