Jag har slutat att lyssna på David Bowies finstämda Where Are We Now (släpptes 2013). Jag har många gånger avnjutit den ljuvliga kompositionen på Youtube. Men det gör ont i själen att med Bowie videoförflyttas till ett Västberlin som inte längre finns.
Ju längre tid som går, desto starkare skimrar det Västberlin som attraherade konstnärer, Bowie en av dem (påstod i en intervju att han aldrig varit så kreativ som just där), av alla de slag att slå sig ned och verka i staden.
Denna av betonggrå realsocialism omringade sprakande, anarkistiskt frihetssinnade enklav. Med D-mark, billiga bostäder, skuggande "antifascistisk skyddsvall" och allt.
PO Enquist, stipendiat i staden på 60-talet, utnämner i Ett annat liv (2008) det Västberlin som var till "den pulserande hjärtpunkten för uppror mot hierarkier".
Det Västberlin som officiellt försvann med Muren 1989. Anschluss sade ossisarna, syftade på Nazitysklands annektering av Österrike 1938, die Wende wessisarna. Bland de senare rovdjurskapitalister.
Man kan radikalt rita om gränser, vilket också segrarmakterna gjorde efter andra världskriget med tvångsförflyttning och fördrivning av 12 miljoner tyskar, samt upprättandet av en "järnridå". Men människor förändras inte därför.
När jag som gästprofessor på Freie Universität höstterminen 1993, i efterdyningarna av DDR:s upphörande i oktober 1990, kom i kontakt med studenter. "lärde" jag mig efter ett tag att urskilja ossisarna bland dem. Det var något med stilen, beteendet, som signalerade "öst".
Jag minns när jag på Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz öster om Brandenburger Tor såg en uppsättning av Trainspotting. Det var LEK och så en massa unga människor som utgjorde publik.
En bit in i pjäsen övergick skådespelarna plötsligt till att tala "östberlinska", jag fattade inte ett schmuck. Men den övriga publiken var förtjust och högljutt genast med på noterna.
Det liknade alltmer en fotbollsmatch med entusiastiska, påhejande och stojande åskådare som aktivt följer spelet.
På första bänk en äldre brandman i uniform. En av de kvinnliga skådespelarna, brösten blottade, upptäckte att han lystet glodde på de vita liljekullarna. Hon spände ögonen i honom, förebrående elak blick. Han väjde undan, stirrade i golvet.
Vännen M har kvar sin lägenhet i Belgrad, beger sig dit ett par månader varje år. När jag 1975 skrev om självstyrelse-socialism, inspirerad bland annat av den jugoslaviska arbetarrådsmodellen, tanken var att det skulle bli min avhandling men annat kom i vägen, lutade jag mig mot teoretiker som Mihailo Markovic och Dragan Stojanovic.
När vi häromdagen drack kaffe med M och hennes O, avslöjade hon att de två var hennes professorer på universitetet. Ögonen lyste vid minnet av en stimulerande tid. Denna kvinna som alltid säger vad hon tycker, är rak och klar - befriande.
M tänker inte först och främst "Serbien", hon tänker "Jugoslavien". Liksom fortfarande många andra i hennes generation. Man kan i krig slakta varandra, som under Balkankrigen, dra om gränser, upprätta "nya" stater - men människor förblir som de är.
Planen har ett tag varit, förstärktes efter senaste mötet med M, att ta pulsen på Belgrad, andas in atmosfären med hjälp av cyklar och apostlahästar. Inget att tveka om!
Fotnot. Apropå illustrationen. Slas tillhörde de frivilliga från olika länder som efter andra världskriget byggde järnvägar i Jugoslavien. Burna av en framtidstro vi i samtiden levande varelser har svårt att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar