Vännen, den eminente antologiredaktören* Fredrik, en medelålders yngling mer kreativ än de flesta oavsett ålderskategori, skickade obarmhärtigt och utan medlidande mobilfoton från Berlin och Potsdam. Där han, lyckosten, befann sig med sin familj.
Det tog och det jädrar ordentligt, skall tilläggas. Längtade jag inte redan konstant och latent, skulle omedelbart en svårbetvinglig längtan födas till Europas hjärta.
Potsdam. Sommaren 1992 tillbringade vi flera veckor där på ett slitet hotell med DDR-atmosfär, betalades med forskningspengar jag tilldelats. Dock inte öronmärkta för en vistelse i Potsdam, jag har glömt ändamålet.
Med på resan min första bärbara dator, en Power book döpt till Putte, älskad från allra första stund.
Istället för styrplatta kula, ergonomiskt fördelaktigt. När Putte inte förmådde tjänstgöra längre, något slags "kretskort", eller vad det nu var för "kort", behövde men lät sig inte ersättas, greps jag av sorg.**
Minnesplaketten hedrande syskonen Scholl hängde fortfarande på plats mitt i Potsdam. "Antifascister" benämndes Sophie och Hans, i DDR sade man inte "antinazister".
Modiga, medvetna om vad som riskerade hända, dessa unga i motståndsgruppen Die Weisse Rose i München. Arresterades efter flygbladsutdelning på universitetet. Erbjöds överlevnad av riksdomaren Roland Freisler om de gjorde avbön, men vägrade. Avrättades.
Jag avslöjade för Fredrik att senare samma år, 1992, inbjöds jag - efter att fått kontakt med en östtysk forskare, arbetsrum i det komplex som tidigare var avlyssningscentral i Stasis regi - föreläsa på ett seminarium, arrangerat med anledning av Potsdams 1000-årsjubileum.
Seminariet gick av stapeln i Neues Palais utanför staden. Det pompösa barockslott där en annan Fredrik, nämligen Fredrik II, föddes.
En säregen tillställning. På första bänk sussade en amerikan gott under hela min dragning, skyllde på jetleg. Närvarande gamla DDR-politruker, skrämmande slående kopior av en högt uppsatt Stasiofficer i De andras liv, med hängande tunga blodhundskinder.
Ideologiskt belastade, ännu inte avskedade, belagda med Berufsverbot.
Noga med att rätt skulle vara rätt, hoppsan. Jag kunde få ersättning för logi, men däremot inte min närstående, assisterande medföljerska.
Från Potsdam sommaren 1992 begav vi oss till Krakow, därefter Auschwitz. När vi hämtade ut hyrbilen råkade vi avslöja att vi planerade kvista över till Polen. Inte tillåtet medföra hyrbilen dit. Så det fick bli vår gröna Audi. Den kärran upplevde mycket under alla mil.
Vid övernattning i Breslau, förlåt Wroclaw ska det heta efter att tyskarna fördrivits, erbjöd sig en pojke vakta bilen mot en slant.
På hemvägen från Krakow stoppades vi av polisen som bistert hävdade att vi kört för fort, bötfällde oss. Lögn och förbannad dikt. De drygade ut lönen.
Ofta känner jag det som att mitt liv, inklusive Potsdam, ligger bakom mig. Livet har varit. Bara en sak att göra för att mota den dystra känslan i grind. Dra dit ner igen. Utan att först räkna på pengar. Livet kan inte stå och falla med om en har råd eller inte. Så futtigt får det inte vara.
Bild: Wikipedia
* Mitt analoga jag i en digital värld, Wijks förlag 2021. Medv: Jan Bidner, Stewe Gårdare, Lasse Ekstrand m fl.
** Mer om Putte i mitt kapitel i antologin ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar