Maktlös och illojal

Jag började att läsa PO Enquists Ett annat liv, efter att på lindelof.nu skrivit om ett Uppsala som var före min tid, främst för att söka efter en tidstypisk passage med Göran Thunström som diktuppläsare 1961. Nu har jag funnit den. 

Och det stämmer att uppläsningen, som jag för övrigt redan upplysts om i en kommentar till min text,  skedde i sedan länge nedlagda restaurang Slottskällan, till rödvin och levande ljus. Ett fortfarande stående, vackert gult hus nedanför slottet.

Jag är inte särskilt inläst på Enquist, det skall ärligt tillstås. Och jag blir förbryllad över POE:s turer, hur han närmar sig socialdemokratin, accepterar att sitta i Kulturrådet, medverka i olika statliga utredningar, blir vän med Olof Palme, låter sig "syltas in" i maktapparaten. 

Boken lämnar mig inget självklart  och slutgiltigt svar på varför han fann det så viktigt att ta emot en utsträckt hand från den politiska makten. 

Spontant tänker jag så här: inte behövde POE socialdemokratin för legitimitet och erkännande. Så det kan inte ha varit skälet.

Han var på väg att bli en mycket framgångsrik författare, böckerna skulle komma att översättas till många språk, pjäser ur hans hand sättas upp, han överösas med priser och bli en del av kultureliten, uppburen medarbetare i Expressen.

Orkade han inte med att vara politiskt arbetslös, Elof Luspas uttryck? Politiskt utanförstående? Uppväxten i det fattiga Norrland spökade i form av ett gnagande samvete över ett bristande engagemang för "småfolket"? 

En realitetssinnad pragmatikers protest mot det sena 60-talets bokstavsvänster som lekte proletariat och klasskamp? Vad gäller det sistnämnda har han i så fall min postuma sympati. Jag, med min uppväxt inom socialdemokratin, kände aversion gentemot denna "vänster". 

Min undran rymmer en mer principiell innebörd: förhållandet mellan intellektuella och den politiska makten. Fri intellektuell men maktlös? Eller partinära och lojal? Är det ett val som måste träffas, eller ett dilemma att försöka leva i och med? 

Jag har inget givet svar, jag riskerar att låta bombastisk och idealistisk om jag drar för hårt i denna tråd. 

Samtida med POE Jan Myrdal, han valde bort lojaliteten. Pläderade för sin hållning i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och på många andra ställen. Vad med Lars Gustafsson, en gång inackorderad på samma adress som PO i Upsala, inte valde han lojaliteten. 

Eller Sven Delblanc, för den delen. Ståendes utanför det regeringsbärande partiets diskurs väntade inlåsande etiketter - som "höger" eller "konservativ" - på dessa solitärer. Vad jag vet så hade Delblanc ett förflutet nära S. Däremot knappast herr Gustafsson.

Min vän Gunnar Adler Karlsson skrev Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism och den socialdemokratiska ledningen ville nog betrakta honom som sin egen ekonom, ideologiskt inkapslad och just lojal. 

Men han slet sig loss. Avfärdades som "reaktionär" och hamnade i kylan. Det störde honom inte. 

Och jag själv? Maktlös och illojal. 

Bild: papunet.net