Return to sender!

Det innehållsligt förnedrande tunna "orangea kuvertet", när det dök upp i brevlådan, skyndade jag mig att oöppnat återsända till vederbörande myndighet. Strök över adressat så mycket jag kunde med tjock, svart tuschpenna. 

Hör och häpna. Samma kuvertet kom på nytt. Eller snarare en "ny" version. Men jag gav mig inte, skam den som ger sig. Nytt försök med "return to sender".

När detta med det "studsande" kuvertet hänt ett par gånger, var jag inne på att låta en av Gefle Dagblads fotografer dokumenterande ta en bild av det kuvert jag med adressaten överstruken förgäves återsände, sedan skriva något dräpande. Men det blev inte så.  

Kan tyckas vara en harmlös protest skicka tillbaka. Men när ett utmärkt ATP-system som vi alla gemensamt byggt upp förstörs, vad göra? Att det inte utbröt en vredgad folklig protest, har fått mig att slutgiltigt ge upp om detta folk. Allt går, vi finner oss i allt. Alla makthavares våta dröm.

Jag har pratat med flitigt arbetande människor som uppgivet yttrar om sin kommande (låga) pension: den dagen, den sorgen. Eller som en annan undslapp sig: "Nu blir det till att leta röda prislappar."

Röstkortet har gått i samma riktning som det orangea kuvertet. Röstat har jag inte gjort på många år. Skulle inte falla mig in. Så fort valet väl är avklarat, SVT:s Mats Knutsson "analyserat" utfallet, sätter partierna med stängda dörrar igång förhandlingar över våra huvuden. 

"Decemberöverenskommelser", "januariavtal" och allt vad de heter. Den stora blåsningen av väljarna iscensätts. Från blåsta väljare inget att frukta, det vet politikerna. 

I pågående valkampanj, som jag med hänsyn till blodtrycket gör allt för att undvika, har Nato-Magda haft den goda smaken att svara en journalist, som undrade om eventuella regeringspartners, att hon gärna välkomnar ett öppet mandat, det vill säga fria händer. 

Så vad i himlens namn spelar det då egentligen för roll vem jag, eller någon annan, röstar på? Jag vägrar att legitimera ett politiskt system som inte är folkväldets.

Den skattefinansierade parlamentarismen, med högavlönade yrkespolitiker som sitter på livstid (om vi inkluderar inkomstgarantin), har jag givit på båten. 

I dessa dagar serveras valfläsk i frikostiga portioner, man bjuder över varandra i hur brottsligheten skall bekämpas. Symbolpolitik. För vad det lider måste det kompromissas i riksdagen, skrivas lagförslag, lagrådet yttra sig, stämmas av mot grundlag, remitteras - en lång, trasslig process. 

Så i praktiken betyder det utlovade närmast - nada. Rätta mig om jag har fel. Kanske någon låter sig luras, vad vet jag. Men glöm mig. Jag tillhör "de apatiska" som en amerikansk statsvetare klassificerade oss icke-röstande. Jag - med mitt humör!