Ful sockerdricka

"Kom man ut i spriten var det som förgjort." PO Enquist i Ett annat liv (2008) som jag läser strömmandes. Något knas med Adobe i min tämligen nya Mac Pro gör att jag kan ladda ner böcker endast i denna form. 

Jag lånade den bums hos folkbiblioteket efter en kommentar hos lindelof.nu 

En text (https://www.lindelof.nu/varlden-knackade-pa/) som förmedlade den romantiserande bilden av ett, på sidan om världen, skönandarnas Upsala på 60-talet med poesiuppläsning, levande ljus och rödvin föranledde en läsare att referera till just Enquists bok. 

I vilken det skall ingå en återblickande passage när värmlänningen Göran Tunström 1961 i Upsala högläser inför en publik med bedårade damer, rödtjut, levande ljus och hela baletten.

"Festa" sa man i Sandviken om den som drack. Hörde det första gången som barn. Det lät i mina oskyldiga öron inte som något farligt missbruk direkt, tvärtom. Min mor varnade dock ihärdigt för spriten, "ful sockerdricka" benämnde hon den. 

Den som festar fastnar lätt i spritdjävulens utlagda garn, struntar i familj och barn. Hon drog fram flera exempel från bruket där det slutat riktigt illa. Exemplet var hennes pedagogiska metod, som liknelsen Jesus. 

Hon, som knappt smakade starka drycker utan var närmast absolutist, höll ett vaksamt öga på hur spriten användes hemma hos oss. Drog sig inte för att avbryta, när hon tyckte det var nog, ställde resolut undan flaskan. Jag minns inte att pappa protesterade. 

Han var definitivt så skötsam som mamma ansåg en familjeförsörjare skulle vara. Aldrig sprit på vardagar. Och alltid i måttliga mängder. Vid ett enda tillfälle uppträdde han berusad, vulgariserades. Otäckt.

Som tonåring började jag nalla sprit av pappa som förvarade densamma i skafferiet. Standard Selection. Billig whisky som pappa blandade ut med läsk, jag tror det var Pommac. Efter ett tag fattade han misstankar, markerade med ett pennstreck på etiketten. 

Jag noterade strecket, fyllde på med vatten upp till det, efter att ha nallat. Pappa betraktade flaskan, skakade den, kanske fann hans blick den bruna vätskan väl tunn. Men teg.

Långt senare förstod jag att jag inte hade patent på mitt knep. När jag såg Arthur Millers En handelsresandes död.

Eftersom jag livet igenom från och till ridits av vad jag, i brist på ett bättre ord, kallar olust har alkoholen riskerat vara alldeles för nära till hands, som lockade flaskan fortfarande inifrån skafferiet. 

Men som Cornelis summerade: "Jag försökte dränka mina sorger, men de kunde simma."

Enquists uttryck har jag aldrig hört förut: Komma ut i spriten. Jag fortsätter läsa men har ännu inte tagits till Slottskällan, nedlagd restaurang sedan länge snett mitt emot Svettis i Upsala, och uppläsningen något år in på 60-talet.