Plötsligt vill många vara chäf!

Kanske har jag vistats för mycket i den eviga ungdomens stad senaste tiden, det Upsala där jag bodde och verkade i tjugo år. Tankar om och minnesbilder från universitetsvärlden forsar nämligen fram, likt stadens, av Ulf Peder Olrog och andra, besjungna Fyriså. 

Logi i Akademihotellet nära universitetshuset. Ett par stenkast från Docenthuset, minst docent måste man vara för att ha rätt till rymlig tjänstebostad med högt i tak i universitetsförvaltningens regi där. 

Kanske inget som officiellt deklarerades, mer underförstått., en silent agreement. 

En av hyresgästerna känd filosofiprofessor, förekom i den offentliga debatten när kristendomen, närmare bestämt förhållandet mellan tro och vetande var på tapeten, som efter ett blött postseminarium bars hem. 

Det ryktades att han var en fena på brottning under privata middagsbjudningar som urartade när konfliktnivån steg. 

Primus inter pares den urgamla styrform som tillämpades på universitetet. Den "främste bland likar" ägde  problemformuleringsprivilegiet, för att citera Lars Gustafsson. Definierade verksamhetens innehåll och uppläggning. Professorsmakten stark. 

En nagel i ögat på alla utbildningspolitiker som ville åt de autonoma universiteten, "samhällsanpassa" och knyckla till den fria tankens oaser i arbetsmarknadsanpassad riktning. 

Jag minns från min egen institution, Sociologen, när jag började som doktorand där efter grundutbildningen. Alla ville forska, undervisning ett nödvändigt ont. 

Därmed bröts med den idé som Wilhelm von Humboldt  förespråkat: man undervisar om det man forskar om, knyter samman dessa två. De bör inte skiljas åt. 

Frihet skall samtidigt råda: Lehr- und Lernfreiheit.  Enligt samme Humboldt som står staty utanför universitetet, det "gamla" Berlinuniversitetet med storheter som Hegel i rektorsskaran, och bär hans namn efter ha döpts om under DDR-tiden. 

Universitetets ändamål befrämja allmänbildning och den studerandes intellektuella fostran. Inga AMS-utbildningar, "onyttighet" och ett fritt studieval gagnar både individen och, i längden, samhället. Det kan ur detta perspektiv aldrig finnas för många högt utbildade. 

Ingen på min institution ville vara det som idag heter "avdelningschef", då hette det prefekt. Det uppfattades som ett slags värnplikt, ett uppdrag någon ovilligt måste ta på sig. 

Ett tidsbegränsat, administrativt uppdrag som i praktiken blev en tjänst, när högskoleorganisationen omvandlades och det skulle lekas privatföretag. En lukrativ post, akademilönerna kanske de sämsta i Europa. 

Men som chäf ett kraftigt påslag. Och befogenheter utöver det rent administrativa, såsom lönesättning. 

Simsalabim, plötsligt ville många hellre vara chef än forskare och föreläsare. Med makt över sina kolleger - inte i kraft av kompetens, utan position. Primus interpares-principen skrotades, förfallet tog vid. 

Universiteten byråkratiserades. Den horisontella högskoleorganisationen hierarkiserades - förändringen kan placeras under paraplybeteckningen New Public Management - och kom att följas av en ideologisk impregnering av högskolan. 

Organisationsstrukturen, toppstyrning och centralisering, möjliggör denna impregnering under statens järnhand. Rektorerna och högskolestyrelsernas ordföranden utses, talande nog, direkt av regeringen. Det gäller att visa lojalitet om man vill komma ifråga.

Den fria tankens hemvist ersattes av en ideologisk plattform. En olycklig kombo präglar vardagen: chefer utan akademiska ambitioner i en ideologi-impregnerad värdegrundshögskola. 

Så virvlar mina tankar, blandade med minnesbilder, omkring när jag är på plats i universitetsstaden.