Ljusets stad med kyrkogårdar

Min yngsta dotter kvistade i väg till Paris, där hon bott och arbetat i en bokhandel ett par stenkast från Champs-Élysées, för några dagars välbehövlig semester. På min fråga om hur hon haft det, räknar hon med förtjusning upp ett antal för mig välbekanta platser. 

Jag betade av dem när jag befann mig i den franska huvudstaden på en egendomlig "arbetslivskonferens", skolkade bums från densamma efter att ha registrerat mig. Ljusets stad, lärde jag mig av Peter Handke att den skall kallas, låg ju väntande. 

Bara att kliva upp på apostlahästarna, med karta i nypan påbörja exkursionen - äventyret.

Min första trip till det mytomspunna Paris. Året var 1978. Inkvarterad i ett litet, skamfilat men trivsamt hotell bakom Operan. Högst upp med branta trapport, ingen hiss, utsikt över takåsar, kuttrande duvor. Kunde inte bli bättre. 

Men, som jag också nämnde för dottern, förutom de platser vi båda är förtrogna med, sökte jag även upp kyrkogårdar, jag är ju sådan där som alltid gör det. Père-Lachaise, monstruöst stor, muren mot vilken de sista kommunarderna avrättades, lade en röd ros där. 

Pariskommunen 1871 förblir ett politiskt ideal. Der Bürgerkrieg i Frankreich, av Karl Marx samma år, fångade dess mig tilltalande, direktdemokratiska utformning. Fjärran dagens åskådardemokrati med välbetalda yrkespolitiker som efter riksdagsvalen ingår överenskommelser bortom folkviljan. 

Paul Lafargues och Jenny Marx´ (faderns favoritdotter) grav på samma kyrkogård, begick gemensamt självmord. Lafargues friskt polemiska pamflett Rätten till lättja (1880) kan och bör läsas hur många gånger som helst. Jag säger då, det. Rena intellektuella handgranaten. 

Jim Morrisons nedklottrade grav, vinddrivna existenser häckande där, försjunkenhet och tända ljus i världsfrånvänd kombination.  Den begåvade Morrison som likt Marat avled i badkaret. Till Paris hade Morrison tagit sin tillflykt, bort från västkust och droger, skulle skriva poesi. 

Jag vet att kyrkogårdsförvaltningen försökt, kanske givit upp hoppet om, att få de amerikanska myndigheterna att ta hem Doors-sångarens reliker till USA. Det kostar dyra pengar att dygnet runt bevaka ikonens grav, mer än en desperado har försökt att gräva sig ner i den.

Montparnasse-kyrkogården med det celebra paret Sartre och de Beauvoir. (Engdahl och Witt-Brattström försökte härma dem, dock tillhörande en lägre division.) 

Om Sartre ryktades att han livet igenom bodde på hotell. Hämtade kontant ut stora förskott hos rika Gallimard, stoppade dem i fickan, gjorde av med kosingen, tillbaka för påfyllning. 

Vilken grabb! Så där nonchalant avslappnat, med fokusering på det väsentliga, som jag ville men inte förmår leva. Bruket sitter som ett brännmärke i själen - du måste slita i ditt anletes svett och göra rätt för dig. Och var skulle jag kvittera ut förskott?

På samma kyrkogård alla flanörers anfader och författaren till makalösa Les fleurs du mal, Charles Baudelaire, som delar gravplats med sin morfar. 

Åh, jag hör mig själv! Längtan i underetexten. Dags att packa trunken snart, passet framme och tillhands - som alltid. 

Bild: Wikipedia