Syndikalisternas tidning Arbetaren, som jag tidigare både prenumererat på och medverkat i, förknippar jag med tunga namn som Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, En liten tidning med stort anseende.
De frihetligt sinnade syndikalisterna har jag alltid känt mig starkt befryndad med. Icke minst deras syn på den fackliga organisationens roll, bortom politiska lojaliteter. Facket skrev jag doktorsavhandling om. Fackligt aktiv har jag varit, ordförande i ett lokalt SACO på en högskola.
Turerna på Arbetaren känns minst sagt olustiga. "Fel" tidning att hålla på så, min spontana reaktion. En chefredaktör tillsätts över huvudet på redaktionen, som totalt körs över. De journalister som, med rätta, kritiserar detta antifackliga förfarande hotas med avsked.
Med hjälp av LAS, väl att märka. Detta röda skynke för arbetsköparna. Jag har aldrig förstått det. LAS har inte varit mycket till stöd för arbetssäljarna.
Det kan jag vittna om utifrån egen bitter erfarenhet som fackordförande och förhandlare i samband med varsel och uppsägningar. En minst sagt ihålig "anställningsskyddande" lag. Lätt att kringgå.
Jag kan inte låta bli att undra, och det tycks mig vara det allra "värsta" i hela historien: vad är det med denna Kajsa Ekis Ekman som är beredd att sätta sig i stolen som chefredaktör, trots personalens befogade invändningar?
Och trots den protestlista som undertecknats av jag tror fler än 300 personer. Jag är en av dem.
Det var förstås en formulering jag vände mig mot i uppropet, om hennes syn på transar och hbtqi-personer. Att det skulle göra henne olämplig för uppdraget. Det kunde ha utgått. Definitivt inte huvudfrågan i denna sak. Helt irrelevant.
Efter sparken från ETC, är hon i desperat behov av anställning och försörjning? Beredd sätta sitt mycket goda rykte i pant? Trist, i vilket fall som helst, hennes agerande. Har jag tagit miste på henne? Eller finns det fler versioner av händelseförloppet som jag borde känna till?
Bild: expressen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar