"Jag kan varmt rekommendera Gestapo!"

 

Lilian O. Montmar levandegör Wiens 1900-talshistoria i den medryckande boken I Det röda Wien (2021). Hon har bott i staden, är väl förtrogen med den, identifierar platser och adresser som för mig definitivt blir ett måste att uppsöka nästa gång kosan ställs mot den österrikiska huvudstaden. Och en nästa gång skall det bara bli.

Boken kan med fördel användas för inspiration och vägledning. Någon sedvanlig turistguide är icke nödvändig. 

Hösten 1993 spenderade vi ett par dagar i staden, på tok för kort tid. Men hann i alla fall besöka Sigmund Freuds praktik, med den legendariska soffan, på Berggasse 19. 

Freud tilläts lämna Österrike, beordrades av nazisterna bedyra att han blivit väl behandlad, det blev det ironiska "Jag kan varmt rekommendera Gestapo!".

Min favoritförfattare, Thomas Bernhard, avskydde djupt och innerligt det fosterland som han höll för att vara alltigenom brunt. Bestämde att ingen av hans pjäser skulle få sättas upp efter hans död, något som inte har respekterats rakt igenom. Han torde vända sig i graven.

Jag har fotografier, efter Anschluß 1938, på näthinnan av judar som på knä förnedrande tvingas rengöra gatorna med hjälp av tandborstar. Medan Wienborna ser på. Vissa glada och nöjda, att döma av deras ansiktsuttryck.

Montmar påminner om det habsburgska, kejserliga rike som Österrike en gång ingick i. Fjorton olika språk, inget enhetligt samvälde. 

På Text-teve läser jag om bråk, med skottlossning, vid gränsen mellan Serbien och Kosovo. 

Länder som under marskalk Tito var delar av Jugoslavien. Redan då krutdurkar. Närsomhelst kunde det blossa upp, med efterföljande grymheter och massdödande, som vi vet efter Balkankrigen på 90-talet. 

Det som var möjligt, under Titos järnhand, var plötsligt det inte längre. I och med hans bortgång brast den bräckliga sammanhållningen. 

Dessa politiskt-administrativt dragna gränser, högt över folkens huvuden! Skrivna i vatten.

Vi pratar med Agnes från Ungern som berättar att 3 miljoner ungrare "hamnat" på andra sidan gränsen i Ukraina. Enligt henne många Putinsympatisörer, trots historien med Sovjets intåg och krossandet av upproret 1956.

Jag snappar upp att Ukraina vill "justera" gränsen mot Polen. Nato skulle därigenom komma ännu närmare Ryssland, hotbilden förstärkas. Jag älskar inte Putin, om nu det måste deklareras, men kan inte blint och utan vidare underkänna hans bevekelsegrunder. 

Bilden av invasionen och det fruktansvärda kriget med alla civila offer ropar på nyansering, inte på det enkla goda och onda, svart och vitt. Fruktar emellertid att det gått för långt, beyond the point of no return. Förhandlingsbordet försvinner alltmer i fjärran.