Om jag inte fått allt om bakfoten så utgör hyresrätterna 75 procent av lägenhetsbeståndet i Wien, ett system med rötter i Det röda Wien (ett på 1900-talet initierat välfärdsprojekt). Uppfattningen att bostaden är en social rättighet, ingen handelsvara, försvaras.
Wienprojektet förtjänar närmare, och förstås kritisk, granskning.
Jag tänker genast Göteborg, kompisar i den trevliga stadsdelen Majorna, kampen för att försvara hyresrätterna där.
Läget idag i Lilla London har jag ingen aning om. Men bibringas intrycket genom Proletären att från och till blossar kampen för hyresrätter, även mot ohemula hyreshöjningar, upp.
Fula, profitsökande fiskar som pläderar för omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter lurar hela tiden i vassen. Förvisso inte bara på västkusten. Det kommunalägda bostadsbeståndet säljs ut som bitar ur en tårta.
Med hyresrätter elimineras "bostadskarriärer", detta vidriga ord som normaliserats i det vardagliga språkbruket. Möjligheten att bli miljonär, både en och flera gånger, bara genom att bo.
Kryphålen i ett system med hyresrätter behöver jag veta mer om: svarta pengar under bordet, dribblandet med köer. Men för att kliva upp på en av mina gamla käpphästar: jag hälsar alla system som är behovs- och inte marknadsstyrda.
Dagens boendesystem med på samma gång "bostadskarriärister" och fattiga hemlösa tycks mig absurt. I Berlintidningarna återkommande reportage om Obdachlose Menschen, hemlösa sovande på parkbänkar och i det fria.
Hur styra bort, för att ta ett större samhällsgrepp, från marknaden? Planekonomi? Det vi vet om planekonomins Kuba, för att låna det exemplet, avskräcker.
Flaskhalsar, svarta börsen, läkare anställda inom den sjukvård som det från statsledningen skryts med att den är gratis, och som kräver pengar direkt i handen av den vårdsökande.
Kanske, djupfilosoferar jag, måste vi söka den yttersta förklaringen i hur vi människor är. Girighetens onda ande som vi har inom oss - måste hålla i schack. Att vi kan göra oss en hacka behöver ju inte betyda att vi skall och måste göra det.
Vad med vår moral, vårt samhällsansvar? Till de läkare på Kuba som mer än gärna tar emot - snarast kräver det - en dusör av sina patienter borde den frågan riktas.
Min syster och svåger sålde sitt hus till ett pris under marknadspriset. Kan tyckas knasigt. Men de vägrade, kunde överhuvudtaget inte föreställa sig, att tjäna pengar på sitt boende. Så gör man bara inte.
Att till min syster försöka säga: "Men så gör alla." Det vill säga försöker att göra sig en "skaplig" vinst, det hade varit som att hälla vatten på en gås. Sådan var hon. Sin socialdemokratiska - i ordets "gammeldags" mening - mors dotter.
Plötsligt, den dyker osökt upp på näthinnan: sekvensen ur tv-serien Enkelstöten med mannen som ångrar sig och river äktenskapsförordet, sedan ångrar sig på nytt, plockar upp bitarna ur papperskorgen och under möda försöker att tejpa ihop dem.
Ecce homo. Människan i sin skamliga litenhet.
PS. Med i dagsläget stigande räntor och sjunkande bostadspriser kanske en ökad uthyrning blir följden. Jojo, "marknaden" styr, skulle väl någon jeppe säga.
Bild: gp.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar