Med viss överdrift kan man säga att jag växte upp nära brukets prästerskap. Min djupt troende moder var nämligen kyrkvärd, tjänstgjorde plikttroget så gott som varje söndag, tills ohälsa satte stopp för det.
Och den vägen skaffade jag mig en uppfattning om Sandvikens församlingsherdar. Herregud! Jesus och hans tolv disciplar! Den ena trökigare än den andra, nära att jag vanvördigt vräkte ur mig. Prästyrket ett kall? I så fall hade det kallnat, förlåt putslustigheten.
Förutom den klämmiga tjenaremoss-präst i svart basker som hojade omkring på stan, pratade SIF, det rödvita hemmalaget, på dalmål med församlingsbor, handlade vin på Systemet och var som folk är mest.
Klarade känslomässigt inte av att begrava mamma, bekände han ärligt för mig samtidigt som han suckade beklagande. Nu blev det istället ett av tröklåsen.
Min konfirmationspräst knep nästan trökighetspriset. Nå, mesta tiden under hans sega pass ägnades åt att snoka upp erotiska passager i Den heliga skrift, bläddrande tipsa varandra om dessa, framförallt vände vi oss till de fnissande och rodnande tjejerna.
Apropå det täcka könet såg jag inte skymten av någon kvinnlig präst i Viken. Efter mammas död berättades för mig att hon ivrat för just kvinnliga herdar. Modern hade flera goda sidor, obekanta för sonen som endast betraktade henne som mamma, inget på sidan om denna roll.
Efter flytten till Gefle så småningom kontakt med präster - inte enbart män, nota bene - inom Svenska kyrkan. Rena kulturchocken. De var ju riktigt mänskliga! Humoristiska, inga dogmatiker, reflekterande och kloka.
Igår begravdes i Gefle installationskonstnären Hans Limbus Tjörneryd (1944-2022) som jag samarbetade med i flera projekt. Officiant Bengt Wiklund, mannen på bilden ovan. Höll ett helt suveränt tal vid kistan, jag har aldrig hört något liknande i detta sorgsna sammanhang.
Fullt av poesi, andlighet och - just mänsklighet.
Nästan så att han fick mig - som alltid deklarerar att jag hatar döden - att längta det som kanske är hinsides, han tecknade det osynliga landet så målande, blicken seglade bort i fjärran, rösten darrade lätt till, i träbänkarna satt vi begravningsgäster som trollbundna.
Bengt bor sedan länge utanför Hudiksvall, google förtäljer att orten heter något så egendomligt som Tuna Halsta. Han har passerat de åttio med ett par år. Men kunde nästan utmana Mick Jagger i spänstighet. Överglänser honom i pojkaktig charm och verbalitet.
Gösta Berlings saga en av de första böckerna jag läste. Förmedlade en romantiserande men sympatisk bild av en svartrock som upprorsmakare och bildstormare, definitivt inget tröklås. En levande och medryckande präst. Och - Gösta Berling finns! I en senare tappning.
Om du vill träffa honom, bege dig till orten med det egendomliga namnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar