Hur skulle SKP ha kunnat attrahera gråsossar?

Det känns som att bläddra i ett sedan länge undanstoppat klippalbum att läsa Hans Falks, doktor i idéhistoria och kulturjournalist, dokumentärliknande roman Uppror (Ekström & Garay, 2022). Jag var ju själv, bosatt i studentlägenhet i Uppsala, med på det röda 70-talet. 

Sedan inföll 80-talets backlash med egotrippar och satsa på dig själv-kampanjer. SAF, som de fortfarande hette och inte det fåniga Svenskt Näringsliv, ordentligt på offensiven, ivrig att återerövra den ideologiska mark som förlorats till rödskäggen. 

Politiskt medveten och vänstervriden var förvisso småbarnsföräldern Ekstrand, utan att därför ingå i någon av bokstavsvänsternas alla förgreningar: MLK, FK, KFML, KFML (r), SKP. 

Alla namn från det stormiga förflutna som droppas i boken, dåtida ikoner: DN-grafikernas Sture Ring och Svenskans Lars Isaksson, historikern Bosse Gustafsson i Uppsala, muraren Frank Baude i Göteborg, läkaren Gunnar Bylin, journalisten Stefan Lindgren med Gnistan som sin plattform. Idel män, som synes. 

Bokens huvudperson Mats torde vara Falks (född 1949) altergo. Kanske Uppror rentav är en maskerad självbiografi? Denne ur borgerligt sinnad medelklass sprungne Mats, som söker medlemskap i SKP och i likhet med andra bokstavsvänsterister proletariserar sig, för det skulle man. 

På med blåstället i syfte att närma sig och bli en del av proletariatet, intaga arbetsplatserna, agitera och mobilisera inför den kommande socialistiska revolutionen. Dock, ironiskt eller betänkligt nog, möttes de utsända missionärerna inte av samma revolutionstörstande proletariat som på de röda affischerna. 

Gråsossar överlag, systemintegrerade och relativt nöjda med tillvaron. Drömma om en "socialism" som den i "Ryssland" där man skickades till Sibirien om man inte sade ja och amen till alla påbud uppifrån? 

Aldrig i livet, "man är väl inte dum i huvudet"! Så gick åtminstone tongångarna bland de mina hemma i Sandviken. 

"Mervärdesproducenterna", enligt SKP:s terminologi, inte ett dugg intresserade av den marxist-leninistiskt skolade bokstavsvänster som i slutna, hemlighetsfulla sällskap träffades och höll ett öga på varandras renlärighet, rensade ut "renegaterna". 

Ut med dem från den "rätta linjen" avvikande "revisionisterna", förrädarna som tjänade klassfienden och monopolkapitalet. Hårda bud och inga silkesvantar i den klasskamp man längtade efter att få spela en viktig roll i. 

Ruljangsen styrd av den självförtärande logik som tillhör den isolerade sekterismen. Ett elitistiskt avantgarde utan "massornas" hängivna uppslutning. Med Maos Lilla röda som helig skrift och vägvisare. 

Bondenationen Kina föregångslandet som icke fick kritiseras, Sovjet och USA lika goda kålsupare i imperalistiskt hänseende.

Osökt går tanken till Ingmar Bergmans begreppspar i Fanny och Alexander: åtskillnaden mellan det lilla och det stora livet. SKP:arna tuggar sina fraser, tillhörande politikens sfär. 

Men det lilla livet, mellan hemmets väggar, var inte fredat. Det privata var ju gubevars politiskt. Ingen vila någonstans, vaksamhet mot felsteg. Skyldighet att anmäla även närstående i händelse av illojalitet mot partiets linje. Rena DDR.

Mats och hans gelikar söker sig till fabrikerna för att dela det arbetande folket villkor. Själv uppvuxen bland metallarbetare i Sandviken, därmed "vaccinerad" mot svärmande bokstavsvänsterism, kan jag bara skaka på huvudet åt den naivitet och det illusionsmakeri som boken träffande gestaltar. 

Naivitet inbakad i ett kollektivt självbedrägeri. Om kartan och terrängen inte stämde överens, ägde kartan företräde. Lenin, Stalin och Mao kunde ju bara inte ha fel, tydligen höjda över alla historiska begränsningar. 

I rättvisans namn bör ändå tillfogas att skp:are lokalt på många ställen agerade pådrivande inom hyresgäströrelsen - och det förstelnade, S-lojala facket. Till bokens förtjänster hör den mycket detaljerade redogörelsen för den fackliga vardagens nödvändiga  "femörespolitik".

Det är ingen framgångskrönika Falk serverar, snarare redovisas ett ganska så sorgligt nederlagsprojekt. Engagemanget falnade. Revolutionen hängdes på en spik i gillestugan. 

Mats utesluts ur SKP, beskylld för illegal "fraktionsverksamhet", befrias därmed från kvävande partidisciplin, utbildar sig till journalist. 

Och nu kan tänkandet äntligen släppas fritt från inlåsande, verklighetsskymmande vanföreställningar och bli realistiskt: om det Kina som inte är folkstyrt, Kampuchea med röda khmerernas folkmord, Stalins terrorvälde, denne Stalin som hade 70 procent rätt och 30 procent fel enligt SKP. 

Ett bokslut över den rörelse bortom socialdemokrati och VPK, som partiet hette, och som aldrig blev någon mäktig, politisk kraft i Sverige. 

Med hjärtat fortfarande till vänster kan jag inte låta bli att undra: hur skulle den ha kunnat bli det? Kunnat attrahera gråsossar att enrollera sig? 

Men för att travestera Karl Vennberg: hur hantera besvikelsen över det som inte blev? 

I september val, S har fortfarande många sympatisörer, nu som då. Som om inget egentligen hänt.