Boken Mina delade städer (e-bok 2015) tog sin avstamp i det egendomliga (ett av Lars Gustafssons favorituttryck) förhållandet att i skriftställarens bakhuvud, så fort densamme hör ett stadsnamn, tonar samma stads "signaturmelodi" fram.
Hör han "Göteborg", trallar han snart med i Du är välkommen till Göteborg. Med Sten-Åke Cederhök som anförare. Västkustgamängen Lasse Dahlqvist skrev dängan.
Berlin numera oupplösligt sammanvävd med David Bowies - i Västberlin häckade artisten under tre, för hans konst så betydelsefulla, år på 1970-talet - vemodigt tillbakablickande Where Are We Now?
Båda "signaturmelodierna" hittar man på YouTube, bara att klicka sig in.
Rockband förbinds med frontfigurer. Utan de senare, bleknar de förra. Under den nyligen avslutade Europaturnén lyste Rolling Stones genom Duracellkaninen Jagger. Hur i hela friden kan karln, sjuttionio år fyllda, vara så spänstig? Var den ungdomens källa han dricker ur?
Animals utan Eric Burdon? Nä, inte samma sak. Och har också lett till rättsliga processer om vem som ägen rätten till namnet. Nå, Alan Price förtjänar nämnas som "an animal" samtidigt med Burdon, hans ståpälsframkallande version av I Put A Spell On You.
Hep Stars utan Svenne Hedlund? Även i detta fall bråk om namnet, vem som ägde rätten till det, efter att gruppen splittrats.
Sven Ingvars (inget bindestreck!) hörde jag, när jag råkade cykla förbi, på Jernvallen i Sandviken tidigt 1960-tal. Vad jag minns var deras repertoar den gången tämligen begränsad.
I dessa dagar fortsätter Sven Ingvars framträda och turnera utan framlidne frontmannen Sven-Erik Magnusson - en gång i tiden mycket talangfull bandyspelare i Slottsbron. Sonen Oscar tagit över efter fadern, eller inte. Långt från faderns röst och karisma.
Samma Sven Ingvars? Knappast, inte enligt min konservativt färgade verklighetsuppfattning i alla fall. Men stor publik drar de landet runt. Det folkkära som häftar vid namnet består. Ett starkt varumärke, skulle en företagsekonom säga.
Kanske låtskatten större än bandet och vilka som ingår i det, tror inte en enda återstår av originalsättningen, heller knappast möjligt, Sven Ingvars bildades ju 1956. Sångerna, däremot, kan aldrig dö.
Jag läser Anders Nilssons bok - betecknad den officiella biografin - Sven Ingvars: Ett år i taget (2021) om bandet. Ler åt Thore Skogmans Fröken Fräken, där den geniale rimsmeden för att få till rimmet måste förse Kina med en skönhetstävling.
Någon Miss Kina har väl aldrig funnits om man skall vara ärlig, som vunnit en tävling om vackraste ansiktet. Men "Kina" rimmar på "fina". Hallstahammars störste son utnyttjade sin konstnärliga frihet.
Sven-Erik till en början skeptisk till den fräkniga damen från Fryken som därefter under många år otaliga gånger hyllades från scenen.
Samtidigt som jag får lära mig allt värt att veta om det legendariska bandets sagolika framgångshistoria, tar mig Nilsson tillbaka till det Sverige och de värmländska bruksorter med bolmande fabriker där söta fröken Fräken kunde gå oantastad på gatorna.
Det Sverige finns inte längre och kommer aldrig åter.
Men Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske, Jag ringer på fredag, Kristina från Vilhelmina och Min gitarr släpper inte greppet. Enligt Esbjörn Hagberg, förre biskopen i Karlstads stift, officiant vid Sven-Erik Magnussons begravning, "folkhemmets soundtrack".
Det folkhem som försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar