söndag 4 februari 2018

Så gör man bara inte!

Har du någon fjälla, Lars Gösta? Undrade min far, vars namn jag bar som andranamn, nyfiket när jag var i tonåren. Kanske löd det uppfordrande i undermeningen: Annars borde du ha en. Det är dags nu. 

Mer än en gång och omtänksamt: Du är väl inte black? Säg till om du är det, så jag får ge dig pengar. Kunde förstärkas med: Du får inte vara utan pengar, för då pinkar hundarna på dig.

Han visste vad det innebar att vara utan pengar. En i en stor syskonskara. Armt var det. Man kunde inte unna sig något. Den ende sonen skulle inte ha det likadant.

Orden från uppväxten i Sandviken ekar och följer mig genom livet, det händer ofta att jag använder dem utan att definiera dem för den som inte hänger med, blott ser undrande ut. Fjälla. Black. Och så varningsorden som de fungerade som: Händig. Jollig.  

Varningar, så att man inte frestades avvika från det normala. De normala som satte måttstockarna och utövade den stränga sociala kontrollen. Brukets människor. Samhällsförsvararna. De ordentliga som skötte sig. Laglydiga och låg inte någon till last. 

Och så de tysta reglerna som man lärde sig att följa utan att man visste hur det gått till, nästan instinktivt som det kunde förefalla: Så där gör man bara inte! Det behövdes ingen argumentation. Det var bara så. Inget att diskutera. 

När jag läser om ligisterna som terroriserar personal och kunder på Tempo i mitt Sandviken, hör jag orden från uppväxten som aldrig explicit utsades: Så där gör man bara inte! Inget att diskutera. Lägg av.

Men det gör de inte, lägger av, dessa nidingar, som borde åka på ett rejält kok stryk, lära sig veta hut. Eller skickas på uppfostringsanstalt med hård regim. Och jag undrar i mitt stilla sinne, jag kan inte låta bli att göra det eftersom medierna i vanlig ordning är knäpptysta om saken, hur många som kommer utifrån och lever rövare.   

Utan någon som helst respekt för de bofasta som tagit emot och försörjer dem. Och aldrig inskolade i den sociala kontroll som orden jag växte upp med förmedlade och vidmakthöll. 

Ludvig Wittgenstein använde begreppet språkspel efter att ha skrivit den dunkla, men oerhört stimulerande Tractatus och i den erövrat den mångbottnade slutsats som låter så avväpnande enkel: Om det man inte kan tala, måste man tiga. Det förminskar inte det angelägna som ruvar i det tysta. I här fallet levnads- och samhällsregler. 

Man blir en del av språkspelen, man befinner sig inuti dem och måste göra det för att förstå och anamma deras inneboende mening. Språkspelen internaliseras. Brukssamhället är ett sådant språkspel.  Borde oanfrätt vara det än i dag. 

De där nidingarna som härjar på Tempo i Sandviken, hotar och skrämmer och gapar hora, är uppväxta i och med andra språkspel, jag vet ingenting om dem eller spelen. Men jag förstår att det betyder ingenting för dem om någon dristar sig till att säga: Så där gör man bara inte! 

I den meningen är och förblir de främlingar. De tillhör inte brukssamhället. Samhällsförstörare. 

1 kommentar: