Zeitgeist, Beatles och vänsterkrakar

Bild: New York Times

Under ett seminarium på Svenska Läkaresällskapet i Stockholm inledde jag mitt föredrag med att travestera Marx och Engels: "Det går ett spöke genom Sverige, avprofessionaliseringens spöke." Underförstått: sådan är den rådande tidsandan. 

   De professionella [1] yrkesgrupperna, bland dem de tidigare så starka läkarna, har berövats inflytande och makt i dessa verksamhetsundergrävande New Public Management-tider. De är förvisso inte ensamma. 

   Journalister, universitetsanställda och andra kompetensmässigt välutrustade grupper har utsatts för detsamma. Facket maktlöst, kan som vanligt bara se på, bejaka eller i bästa fall reservera sig. [2]

Jag har alltid varit skeptisk mot ett populärt begrepp som tidsandan. Det låter ogreppbart och undanglidande metafysiskt i mina öron. Notera att det inte är en "positivist" som uttalar sig, tvärtom. Även om det på den expressiva tyskan kommer bättre till sin rätt: Zeitgeist. [3] 

   Tyskans expressivitet är oslagbar. Förutom Zeitgeist, ta bara hänryckande ord som Sehnsucht och Wehmut. Kittlande en romantisk melankoliker som Ekstrand. 

   Undra på att jag, vid den tidpunkten kände jag inte till mina tyska anor som sträcker sig tillbaka ända till 1400-talet och de sydliga regionerna i det som då ännu inte var en enad nation (först 1871), lockades att välja en extrakurs i tyska på gymnasiet.

För den paranta och eminenta, om än stränga och omutliga, Frau lektorinnan Haesert som behärskade språket som en infödd. Kanske var hon nära på det, också. För det fanns en koppling till Berlin, förstod jag senare av hennes dotter. 

   Hon förtäljde det under en gemensam vistelse i den tyska huvudstaden, i samband med en konferens. Mer än så vet jag inte i skrivande stund.

Kanske ändå tidsandan som begrepp har ett visst förklaringsvärde. Jag tänker på alla politiskt korrekta som fördömer oss som inte tycker som de. Förtalar och hetsar. Nätmobbar och deplattformerar. 

   Så där som doktor Goebbels stormtrupper förgörande höll på - långt före tillgång till nätet och de sociala medierna. 

   Var har pk:arna fått sina värderingar ifrån, om inte från den gällande tidsandan som snärjt in dem i sina garn, utan att de fattar det själva? Samtidigt, en smula paradoxalt, är det ju de och inga andra som skapar tidsandan. Utan dem ingen förhärskande tidsanda.

She loves you, yeah, yeah, yeah. I likhet med många efterkrigsbarn, som formades av sextiotalets ungdomskultur, tog Beatles mig med storm. Efterhand växte särlingen John Lennon fram för mig fram som den främste i gruppen. Och så har det förblivit. 

   Kompanjonen Pauls låtsnickrande tycks mig ofta tendera mot det lättköpta, trallvänliga.

Obladi, Oblada und so weiter. Inte min likör. 

   Vem som skrev vad, måste man lista ut. De undertecknade ju alltid sångerna med Lennon-McCartney. Men det går att höra vem av dem som skrivit, genom att fokusera på solostämman. Man anar när det är Lennon, respektive McCartney. Åtminstone för det mesta. 

   Den senare har vid flera tillfällen tagit bladet från munnen och avslöjat det som inte borde få avslöjas. Vem som är upphovsman. Därmed brutit pakten. Hoppas Lennon spökar för den lösmynte. 

Många av de gemensamma (?) pop-texterna från det tidiga 60-talet framstår närmast som pinsamt banala i dag. Nicht wahr? Kanske ursäktas av att de var tidstypiska. Grupper som Dave Clark Five, Herman´s Hermits och andra därvidlag icke att förglömma.

   Men Lennon och McCartneys harmonier och ackordsättning - ett fenomenalt konstnärligt hantverk! Nå, hursomhelst. Gruppens sagolika genombrott, inte begränsat till England, tror jag måste härledas till den dåvarande tidsandan. 

   Utan att kunna operationalisera, som akademikerna säger i Upsala, begreppet.

Jag kan inte förstå mig på alla krakar, som envisas med att anse sig vara vänster. Utan att jag blandar in tidsandan med dess fokus på det politiskt korrekta. Vad man får säga och inte. Vänstermänniskorna sprattlar som i trådar. Buktalarens dockor. 

PS. Inspiration till betraktelsen kom när jag läste Ida Stiller i LT 28 januari 2025. Där hon förundras över att så många höjer Kjell Höglunds texter till skyarna. Vad nu hennes betraktelse på temat "kejsarens nya kläder" har med tidsandan att göra. Jag grunnar vidare.

[1] Formellt utbildade med legitimation.

[2] Grundar det mörka påståendet i egna erfarenheter som fackordförande på lokal nivå. Ironiskt nog bekräftades vad jag förutspådde i min avhandling 1979, om den arbetsrättsliga buren, och hudflängdes för av LO-folk.

[3] Intressant nog heter humanvetenskaperna på tyska Geisteswissenschaften. Anden är central.

Idag, när denna text publiceras, John Lennons födelsedag, 9 oktober 1940 i Liverpool