Förintelseindustrin

SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, finansierar så kallade ”hågkomstresor”till vad de benämner "förintelseplatser", främst det forna koncentrationslägret Auschwitz i Polen. 

Skarpa protester utbröt när regeringen umgicks med planer på att stoppa bidragen till SKMA:s hågkomstprojekt som även omfattar utbildningsinsatser i skolan. 

Antisemitism, ropades det. Och det vill naturligtvis inte regeringen beskyllas för, enklast att bara betala. 

Resorna till Auschwitz anses av arrangören, närmast per definition kan det uppfattas som, vara vällovliga och får ej kritiskt granskas. Med avseende på att de mer verkar syfta till spontan affektion än eftertänksam analys. 

Vad ”tar” skoleleverna med sig från Auschwitz, mer än tårar och bestörtning? Vad gör resan meningsfull utöver att framkalla postumt medlidande? Detta må vi ej tala om, det har jag förstått. 

Frågan kvarstår hur påbjuden tystnad i detta avseende gagnar de miljoner som nazisterna plågade och dödade. 

Jag minns en föreläsning jag bevistade vid universitetet i Durban i Sydafrika, hållen av Norman Finkelstein. Av judisk härkomst och skrev boken Förintelseindustrin: Exploateringen av nazismens offer (först publicerad 2000). 

Den kontroversiella, jag höll på att skriva hädiska, boken drev tesen att judiska, kanske bättre benämna dem ”sionistiska”, intresseorganisationer ”behöver” judeutrotningen för att finansiera sin existens. 

Efter vad jag kan förstå blev boken inte lika uppmärksammad i Sverige som annorstädes. 

Mottagandet av den, reaktionerna, ”stökades” till just av att Finkelstein var jude. Inte enkelt att avfärda honom som antisemit. Boken var därtill väl underbyggd. 

Finkelstein är heller ingen förintelseförnekare som David Irving eller Robert Faurisson. Han är inte ute efter att försöka förneka nazisternas systematiska mördande.

Den tyske författaren Martin Walser, i samma tankefåra som Finkelstein, kritiserade vid sitt tacktal, i samband med att han mottog ett pris av de tyska bokhandlarna, vad han kallade instrumentaliseringen av Auschwitz. Hur lägret ”används” i olika sammanhang.

Judiska Centralrådet i Tyskland ryckte genast ut och fördömde. Som de fördömde en teateruppsättning, scenen stormades en afton av sionistiska aktivister, signerad Rainer Werner Fassbinder, om judiska hyreshajar i Berlin.

Den tragiska slutsatsen, orden tvekar att låta sig skrivas eftersom de bränner etiskt, blir att Auschwitz inte definitivt upphörde i januari 1945 när Röda Armén befriade lägret. 

Staten Israels legitimitet kräver att lägret förblir ”öppet” och består i det kollektiva minnet. 

Judiska intresseorganisationer behöver hålla minnet av förintelselägret vid liv av finansiella skäl. Jesus uppmaning "låt de döda begrava sina döda" gäller inte här.

Dessa dagar med Israels hänsynslösa krig mot befolkningen i Gaza, att kritisera Israel förklaras som antisemitism. Ingen diskussion, ingen nyansering, blir möjlig. Beskyllningen för antisemitism ställer sig i vägen. Dödandet kan fortsätta.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-10

Måste man kunna se vad det föreställer?

Nog är det märkligt. Ännu en gång sitter jag med datorn i Nordjylland och skall skriva om Joseph Beuys. Förra, tillika första gången gjorde jag det efter att den entusiastiske förläggaren på Bokförlaget Korpen, Gert Nilson, mer eller mindre enträget uppmanat mig till att göra det. 

Trögt gick det, inledningsvis. Det skall gudarna veta. På beställning har jag alltid haft svårt för att skriva. Uppslagen måste komma från mig. Och de låter sig aldrig kommenderas fram. Nyckfulla och oförutsägbara äro dessa huvudets ostyriga irrbloss.

Islossningen kom den dag jag satt i Toyotan på väg för att handla middagsmat hos købmanden mitt i Tversteds by. I skyn en kretsande örn, imposant på breda vingar, bytet nere på marken och som fågeln tänkte slå kunde jag inte urskilja inifrån bilen. 

Du tror du undkommer döden men rusar rakt in i hans famn. Jag uttalade det, för övrigt titeln på en svensk film, högt för mig själv i kupén. Ingen efterhandskonstruktion. Lev medan du kan. Lev! som det står på Sara Lidmans gravsten. 

Där, i detta existentiella imperativ - Joseph Beuys! Konst är liv, livskonst. Boken blev den första i en serie böcker under rubriken Livskonst utgiven på Korpens förlag.

70-talet i det röda Upsala. Marxist titulerade jag mig, med en fyrkantig, socialrealistisk syn på konsten. Implicit bärande på uppfattningen att man måste kunna se vad det föreställer. 

Jag var naturligtvis ingen förespråkare av Hötorgskludd men definitivt ingen abstrakt modernist. Pollock, Kandinsky, Miró och de andra lockade mig inte till närmare bekantskap.

Albin Amelin skulle det vara! Proletärkonstnären. Klasskämpen. Konsten som ett verktyg i motståndets tjänst.

 

Numera är Amelins färgstarka målningar till salu på auktionsverk, för borgerligheten att investera pengar i, genom alla slantar den får över genom medelklassregeringens påfund "jobbskatteavdrag". 

Om man jobbar får man avdrag, men inte "fattigpensionärer" (citattecken för att inte normalisera och accepterade det skamliga fenomenet) som jobbat hela livet, förklara det den som kan. 

Mumierna, sa vänstern om borgarna i Chile på Salvador Allendes tid. De levande döda. Öron och ögon stängda. Kunde lika gärna hoppa över livet.

Den där Beuys i Tyskland, med sina "konstigheter" på gator och torg, inte min man. Gerts anmodan tvingade mig att närma mig Beuys, sätta mig in i hans konstbegrepp. Dess koppling till vardag och liv uppenbarades för mig. Därefter har han varit en inspiratör.

Så nu sitter jag här i det blå huset på Spættevej i Tversted. Datorn i knäet. Reser jag mig upp och tittar ut genom fönstret ser jag Vesterhavet i fjärran. Det är som om det kryper närmare för varje år.  

När vi för mer än trettio år började vistas här i det skimrande ljusets Krøyerland (även om regnet idag ilsket öser ner och tvingar våra vänner hjortarna att söka skydd), då skymdes det av klitterna. Nu förstärks evighetsperspektivet, blir mer påträngande. 

Det oroar mig faktiskt inte, snarare tvärtom. Olusten och ängslan, annars ständiga följeslagare, har flytt sin kos.

Det känns mycket bra - och helt rätt - att återvända till Beuys. Jag har aldrig lämnat honom efter att vår relation fördjupades. Att skriva om Beuys är livgivande. Döden må vänta, stanna på breda vingar i skyn.

Bilder: Stockholms Auktionsverk, Storytel

Norrskensflamman var väl "ruskprickens" husorgan

Häromdagen mejlade jag Leonidas Aretakis, sympatisk chefredaktör på Flamman, uttryckte glädje över att jag bestämde mig för att prenumerera på den tidning han basar över. 

Flamman har positivt överraskat mig. Så mycket i den är läsvärt och bra. Undrar vad jag hade väntat mig? Stalinistisk hårdvaluta sida upp och sida ner? Oläsbart för en frihetligt tänkande person?

Faktiskt en tidning inte lika genomsyrad av ideologi som riskerar att skymma verkligheten, som Proletären som jag sedan flera år prenumererar på. Främst för reportagen från arbets- och hyresmarknaden. 

Ingen motsvarighet någon annanstans i svensk press. I den meningen är den nästintill oumbärlig för den samhällsengagerade. Men lever farligt efter mediestödsutredningens knivhugg. Liksom Flamman, för den delen. Det ska vara tyst i landet.

Innan jag, efter visst motstånd, började att läsa Flamman, tänkte jag Norrskensflamman och de järnhårda, stalinistiska Norrbottenskommunisterna. 

Historieboken berättar om de många så kallade "Kirunakommunister" som på 20- och 30-talet emigrerade till Sovjet, trodde att de skulle hamna i det socialistiska paradiset, men skickades till läger och internering.* Eller avrättades. En sorglig historia om kollektiva villfarelser.

Associationsmaskineriet går igång. Ser framför mig en 1 maj i Upsala i början på 80-talet, vi i stödkommittén för Solidarnosc gick i socialdemokraternas tåg, fråga mig inte varför men skälet var väl att flest gick där av de internationellt inriktade demonstranterna.

Bakom oss i tåget några från APK - ett parti baserat på utbrytare från VPK - som stödde militärkuppen i Polen. Det kändes absurt att gå där, ropandes Stöd Solidaritet!, med dem flåsande i nacken.

Jag minns ordföranden i gamla SKP, Hilding Hagberg, som Sven Stolpe uttryckte uppskattning över, "en bra karl". Rak och ärlig. Sådana gillade Stolpe. Och de blev goda vänner, "ruskpricken" (Stolpes uttryck) Hagberg och Stolpe. Vilket osannolikt par.

Allt är inte toppen i Flamman. Och inte är det den realistiska, jag har använt begreppet flera gånger på lindelof.nu, vänstertidning som jag saknar. Slagsida, om än lätt, mot det politiskt korrekta för dagen. Men flera skribenter med hög svansföring. Inte minst i kulturartiklarna. 

Nu står jag, med min låga statstjänstemannapension, i valet och kvalet: Prollen eller Flamman? Jag är dock inte lika villrådig som Gösta Ekman i sketchen när han har förtvivlat svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen. 

Kanske behåller jag de båda tidningar som mediestödsutredningen försöker att svälta ut. 

*DN-journalisten Kaa Enebergs böcker Tvingade till tystnad (2000) och Förnekelsens barn (2003) värda att läsa i sammanhanget.

Nollning nästan som i "Ondskan"

Jag trodde att det bara var de regionala högskolorna som arrangerade "nollning", ett slags rite de passage, vid varje höstterminsstart. Själv ombads jag en gång av studentkåren i Gefle att hålla en "fuskföreläsning" (borde det inte heta "fejkföreläsning"?) i anknytning till detta.

Smickrad, vem vill väl inte framstå som en ungdomens förförare, avlossade jag en sådan i högskolans aula inför fullt hus. Delvis på tyska. Jag minns inte, men tror att jag presenterade mig själv med tysk titel och tyskt namn. 

Gröngölingarna överrumplades där i bänkarna, visste inte vad de skulle tro, började anteckna men avbröt, deras ansikten speglade gränslös förvirring när den till synes tankspridde, osammanhängande "Herr professorn" högläste sitt manus - en typiskt tysk föreläsning.

En sådan där, föga publikknipande, variant som Martin Heidegger på sin tid kunde hållit i Freiburg. Studenter svimmade av syrebrist, utan att han märkte någonting. Lyfte aldrig blicken från manus. Malde på, djupt försjunken i sin egen, existensfilosofiska tankevärld.

Personaltidningen (!) skrev syrligt om min insats, tyckte att jag drev med de stackars studenterna och borde veta bättre. Idag skulle det väl ha hetat att jag "kränkte" dem och jag hade uppkallats till rektor för en reprimand. Eller anmälts till DO, skadestånd utdömts.

Någon mer "fuskföreläsning" blev det inte för min del.

"Nollningen" på Gefles gator, inför en föga akademisk, storögd publik som inte fattar någonting av vad det är som utspelar sig med vattenpistoler, visselpipor och rytande ordergivning, kan ta sig närmast direkt förnedrande uttryck. 

Typ "inskolning" på en förnäm privatskola. Så där som Jan Guillou beskrivit det i den  självbiografiskt baserade boken Ondskan. Eller Lindsay Anderson i filmklassikern If.

Men jag har aldrig hört talas om någon recentior - förlåt, moderna tiders studenter, ni har väl aldrig hört ordet, googla! - som vägrat att låta sig förnedras. Grupptrycket är starkt, det vet alla socialpsykologer.

Nå, tydligen inte bara de små högskolorna som "nollar". På väg uppför Carolinabacken i Upsala noterar vi att något pågår som indikerar "nollning". Det lagtävlas, eller vad man ska kalla det, vrålas och skriks. 

I den trista biblioteksrestaurangen - liknar en skolmatsal - lunchar studenter i utstyrsel, handskrivna budskap på overaller och t-shirts, som definitivt signalerar "nollning".

När jag slår mig ned i i läsesalen med min dator hör jag, som aldrig annars, utanför fönstren högljudda studenter i flock bua och gapa åt varandra i Engelska parken, den vackra park som upsalasonen Owe Thörnquist besjöng. Nollning!

Den forna forskarsalen på Carolina har rensats på de lärdomens bord som var överbelamrade med böcker, bekväma soffgrupper ställts in, tyst är det inte, frestande att tänka ungdomsgård.

Överliggarna lyser med sin frånvaro. Slut på kunskapssökandet som självändamål med bildningen i högsätet. 

Inte som på min tid, knarrar silverryggen Ekstrand. Han tycker det mer liknar gymnasium än det som åtminstone en gång i tiden internationellt hade rykte om sig som elituniversitet. 

 

Arma Alma Mater! 

Även publicerad på 8 dagar 2024-09-11

Efterår i Krøyerland

Min salig mor var inte förtjust i sommaren. Alla hon kände bortresta på semester, den lilla staden dammsugen på folk. Hösten (efteråret på danska) däremot, hennes favorit bland årstider. När fabriksmänniskorna kröp in i selen igen och allt var "som vanligt". 

Präglad var hon, mina dagars upphov, av uppväxten på Bruket. Där semestern utgjorde ett undantag mot det "normala", strävsamma, vardagslivet. 

"Flinkt arbete leder snarast till vilan" som det proklamerades på en bonad hon ärvt efter sin mormor. Bonaden brukade jag ha med mig som rekvisita när jag reste ut i landet och föreläste om medborgarlön, höll upp och visade den för auditoriet. Alltmer slitet detta arvegods.

Katarina, mormodern, en driftig kvinna med skinn på näsan. När hon blev änka efter martinsmältare Edvard, han stämplade ut från jordelivet blott drygt femtio år gammal, startade hon matservering, riktad till Verkets ungkarlar. 

En av dem min far. Bordsvägen, över gedigen svensk husmanskost, träffades mina föräldrar. Min mor var sin mormor behjälplig vid utfordrandet av de hungriga, skiftgående männen. Sa det klick? Jag önskar att det vore så. Mamma var ju en obotlig romantiker. 

Något äktenskap som måste ingås på grund av att mamma var "i olycka" inte tal om. Först långt efter att hymens band knutits kom min storasyster. Betydligt senare sladdisen. 

Samtidigt hann det skötsamma paret spara till och införskaffa en sprillans ny Volvo PV, årsmodell 54. Köpt kontant, ty aldrig handla på avbetalning, sätta sig i skuld! Ur detta kommer bara elände.

Kanske tomheten skrämde min mor. Heideggers* begrepp "unheimlichkeit", närmast "kuslighet" på svenska, kommer osökt för mig. Jag har övertagit min mors syn på hösten. Men den långa sommarledigheten som undervisningshjon -  inte fy skam. 

Helst kvistar jag, när bladen gulnar, ner till Berlin för att få uppleva att studenterna strömmar till på Freie Universität. Ljudet stiger i korridorerna (bilden nedan), det skrattas och det förälskas. "Det finns inget ödsligare än ett campus utan studenter." Citerar mig själv.

Ingen resa till Berlin innevarande höst. Utan den sedan flera år återkommande efterårsresan till Krøyerland som jag kallar Vendsyssel i Nordjylland. Fyra veckor bokade.

Till det blå huset med evighetens Vesterhavet i blickfånget, hjortarna betande ute på heden, i skyn de majestätiska örnarna, luftens okrönta konungar.

Kanske den plats på jorden jag tycker allra bäst om att vistas på. Själen finner ro, de existentiella andetagen blir lugna.

Installera oss i det dejliga huset, fylla på kylskåpet, sedan ut till annexet för att skriva. Ett våghalsigt projekt väntar, en pamflett om Beuys på engelska. Ekstrand goes international. Eller inte. Mycket sätts på spel. Aldrig för sent att ge upp. Säkrast att gardera sig.

Jag räknar otåligt ned dagarna, snart timmarna, tills vi får kvista iväg i Toyotan. När Stena Danica stävar ut från Göteborgs hamn, vi slagit oss ned vid buffén, IPA:n är beställd, då smyger sig välbefinnandet på - för att stanna de efterföljande MÅNGA dagarna.

* I ett kommande nummer, 3/24, av tidskriften Förr och Nu skriver jag om Heidegger som en vardagens filosof.

Foto:  Utsikt från huset i Tversted.

Var finns den realistiska vänstern i Sverige?

Ur ruinerna efter det statsbärande partiet SED (Socialistiska Enhetspartiet) i DDR uppstod PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus) som sedermera blev Die Linke. 

Genom att byta namn på det komprometterade, diktaturbärande SED kanske forna (?) stalinister hoppades på att kunna övervintra. Trots repressiva insatser riktade mot de egna medborgarna.

Kuriöst nog blev reaktionära CDU/CSU största parti när östtyskarna efter murens fall för första gången fick rösta fritt. Visserligen hade Helmut Kohl lovat ossisarna guld och gröna skogar, men det är nog inte hela förklaringen.

Var blev den ”socialistiska människan” av? Betydde fyrtio års realsocialism alls inget? Och vad med alla som slutit upp i demonstrationståg på 1 maj och devot hyllat statsledningen? 

Allt blott ett spel för gallerierna? Man bör förstås komma ihåg att DDR växte fram ur den ryska ockupationszonen efter andra världskriget och att storebror under halva Tysklands fyrtioåriga existens alltid höll ett öga på lillebror. DDR var en lydstat.

Oskar Lafontaine lämnade SPD för Die Linke. En lysande retoriker. Det ryktades att den avideologiserade ”Mutti” Merkel vägrade att debattera med honom i förbundsdagen. Hon insåg att hon var chanslös.

Die Linke rönte till en början ganska stor framgång i de forna DDR-delstaterna. Men de senaste delstatsvalen i Sachsen och Thüringen innebär rena katastrofen. I Sachsen blott 4,5 procent av rösterna. I Thüringen ett hisnande fall från 31 till 13,5 procent.

Sahra Wagenknecht (bilden), åtminstone tidigare Lafontaines sambo, lämnade efter mycket bråk Die Linke och startade partiet Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW). I Thüringen verkar det som om hennes nya parti får runt 15 procent av rösterna.

Kanske har Die Linke, i likhet med svenska V, satsat alltför hårt på identitetspolitik och en politiskt korrekt, tillika ung valmanskår i storstäderna? Var blev arbetarklassen och de klassiska vänsterfrågorna av?

 

BSW söker sig mot den tyska arbetarklassen, föga intresserad av identitet och livsstil, samt förespråkar vapenvila och förhandling mellan Ukraina och Ryssland. Inga pengar till vapen åt Ukraina! Krigshetsare som Patrik Oksanen torde få krupp av partiets restriktiva inställning.

Det må kallas ”vänsterextremt”, det likaså framgångsrika AFD ”högerextremt”. Jag vågar påstå att de båda vinner alltfler röster eftersom de står ”verklighetens folk” och dess problem nära. De vänder inte, som de andra partierna, folket ryggen.

Icke minst uppmärksammar de alla allvarliga samhällsproblem i spåren av den massinvandring om vilken Merkel lovade ”Wir schaffen das!” Så blev det ju inte. Ökad kriminalitet och ofrihet för kvinnor resultatet. 

Ett ”annat” Tyskland som Orbán menade vid sitt statsbesök. Han kände inte igen sig.

Liksom i Sverige tappar socialdemokraterna mark, men betydligt snabbare i Tyskland. Och "vänster” har partiet inte varit på evigheter.

Var finns den realistiska vänstern i Sverige? Definitivt inte i Nooshi Dadgostars parti.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-04

Du är väl anställningsbar!

För många år sedan i Sandviken kände jag en tjej som jobbade som sjuksköterska med nyrekrytering inom företagshälsovården på Sandvik. Anställningssökande skulle granskas i sömmarna.

Hon avslöjade för mig att arbetsköparen uppmanat henne att spana efter och anteckna om den arbetssökande signalerade något som kunde anses belastande, till exempel ett FNL-märke på rockslaget. Allt måste ske i smyg, den sökande skulle inte få veta vad det snokats efter.

Jag drar mig till minnes detta, även att studenter ängsligt brukade fråga "hur skall jag vara för

att få ett jobb?", när jag läser en ledare i DN 2o24-08-29 av Isobel Hadley-Kamptz om hur arbetsgivare anlitar undersökningsföretag för att kartlägga arbetssökande. 

Det är så kallade A-människor man är ute efter. Inget sämre duger.

Du bör inte vara för tjock eller ha för högt blodtryck, diabetes kan också ligga dig i fatet. Ohälsa indikerar en människa som inte tar hand om sig, kanske inte motionerar tillräckligt, käkar skräpmat, till och med röker.

Naturligtvis bör du vara försiktig med spriten, helst avstå. Jag minns från min tid som SACO-ordförande att arbetsgivarna hade ett rehabiliteringsansvar i förekommande fall, men glöm det.

 

Det stannar inte vid "hälsoparametrar".

Du bör inte ha flyttat och bytt adress för ofta, det kan tyda på att du är en opålitlig ”Hopp-Jerka” som man sa förr. Jag som i min enfald trodde att en ”Stann-Anders” skulle man definitivt inte vara i dagens arbetsliv. 

En iförd LAS-värmande trygghetskofta och som rotar sig på en arbetsplats, till varje pris klamrar sig fast. 

Men tydligen är medarbetarlojaliteten viktigare än allt annat för en samtida arbetsköpare. Min framlidne vän Gunnar Adler Karlsson förutspådde att i framtiden skulle forskare försöka att finna ”lojalitetsgenen”, så att arbetsgivare på förhand kan sortera ut presumtiva bråkstakar.

Av lojalitetsskäl hålls ett vaksamt öga på sociala medier. Akta dig för att vara för öppenhjärtig, det minsta kritisk, på Facebook om hur du har det på jobbet. 

Det finns ju alltid jobbarkompisar, dina "vänner" på Fejan, som inte drar sig för att viska i arbetsköparens öra om du skrivit något för denne misshagligt.

 

Genom att skvallra kunna förbättra sin förhandlingsposition vid individuell lönesättning och förändring av arbetsvillkor. Var och en sin egen lyckas smed. Facket? Vad är det? Finns det längre?

Efter alla skandaler med pedofiler på förskolan är det vanligt att utdrag ut belastningsregistret begärs om du ska få jobb.

Vissa uppgifter, icke minst de känsliga som vi vill behålla för oss själva, om oss som privatmänniskor och medborgare är det förstås olagligt att efterfråga. 

Men det är klart, du befinner sig i en utsatt situation med kniven mot strupen: ”Du behöver så klart inte lämna ut dessa uppgifter, det är ditt val om du gör det.”

Tilläggas förtjänar att det enligt DN-artikeln inte handlar om kvalificerade topptjänster utan 

”vanliga” industrijobb.

I ett nuvarande arbetsmarknadsläge med många arbetslösa, tillika urholkad a-kassa, är det fritt fram för arbetsköparna att välja och vraka.

Så, vad du gör, vårda din anställningsbarhet! 

Bild: Eventeffect