Inget mindervärdeskomplex i gruvgångarna

Häromdagen skrev jag om den mytomspunne despoten Jan Stenbeck och landade i den föga subtila men nödvändiga frågan varför vi människor är så fega och inte säger ifrån fast vi borde. 

Kan det vara så att någonstans djupt därinne i det undermedvetnas irrgångar tycker vi att de som har makt över oss, till råga på allt stundtals behandlar oss illa, äger rätt att behärska oss? Hemska tanke. 

På närhinnan gamla svenska pilsnerfilmer där allmogen står med mössan i handen och skrapar med foten. Blicken underdånigt ned i marken. 

Den auktoritetstro jag upplevde hos många i brukssamhället, det utpräglade klassamhälle där jag växte upp, frestas jag att pröva samma psykologiska förklaring på. Hos socialdemokrater, inklusive min mor, tyckte jag mig identifiera en mindervärdeskänsla, jag finner inget bättre ord. 

Man sätter sig inte upp mot överheten, det har man med sig från början, det är inristat i den S-märkta själen. Man avskaffar heller inte kungahuset, denna relikt som borde varit borta för länge sedan. Man böjer sig, i svårformulerad underlägsenhet. 

Se bara på gråsossen Löfvén. Även när han kråmar sig i närheten av herrskapet eller tillsammans med saudiska prinsar. Kanske tycker han om att frottera sig med de fina och mäktiga, känna sig som en av dem, men han avslöjar sig, han är katten bland hermelinerna. Mindervärdeskänsla, vad annars.

En gång kom jag att umgås med ledarna för den stora gruvstrejken 1969-1970. Harry Isaksson och Elof Luspa (bilden ovan) med flera. Alla sedan länge borta, men aldrig bortglömda, strejken sköt myten om det svenska klassamarbetet i sank, satte det kapitalistiska samhället i gungning. Det fanns en politisk dimension i strejken som makten hade anledning frukta. 

En strejk med massivt folkligt stöd även utanför malmfälten. Fattiga städerskor skickade bidrag till strejkfonden med uppmaningen: Ge er inte! Det var som om det var allas strejk, gruvarbetarna i fronten, och den kunde ha vuxit till något riktigt stort. Efter gruvstrejken följde en rad så kallade vilda strejker, det arbetsköparvänliga facket helt överkört. 

Snabbt infördes medbestämmandelag och lag om anställningsskydd - i ett försök att bromsa. (Med för facket inlåsande effekter, något man kunde räkna ut på förhand.) Sossarna och LO hade förlorat kontrollen, försökte återta den. 

Elof och Harry ville att jag och mina kamrater skulle skriva om strejken, de kunde förse oss med unikt material som ingen annan haft tillgång till. Men det blev aldrig så, av olika orsaker, att vi skrev. 

Det jag minns från den tiden, framförallt hemma hos Elof och Maja Luspa i Puoltikasvaara, förutom vargtass och hjortron så mycket man kunde äta, generösare värdpar fanns inte, var den raka kommunikationen. Inget inlindat. Ingen kommunikativ förstoppning. 

Jag ryggade lite inför rakheten, jag kom ju från Upsala och den akademiska miljö där man intrigerar och går bakom ryggen. Aldrig är rak, talar klarspråk. Personligheten deformerande, universitetsatmosfären inte bra för den själsliga hälsan. 

Men på gruvarbetarnas kärnfulla språk var en fähund en fähund och inget annat. Liksom klassförrädarna till socialdemokrater. Det var lite av min morfar Alfred över det, han tog också bladet från munnen. Men det kostar att inte knipa, och det kostar dessutom att ha arbetskamrater som kryper, fråga bara Skriftställaren. Man står helt ensam.

Elof Luspa avslöjade en gång att han mitt under strejken blev uppringd och tillfrågad om han inte ville äta middag med dåvarande vice LO-ordföranden, som inkognito flugit upp till malmfälten, samt högste chefen för LKAB, för att under måltiden under trivsamma och informella former kanske hitta en lösning på konflikten. 

Elof tackade förstås nej: Mat har jag hemma. Humor hade de också, de gamla kämparna!