Jag har nyss läst Stig Larssons Folk på ön, i vilken han porträtterar människor, han verkar känna fruktansvärt många, på Lilla Essingen där han bor sedan många år. Trakter som för mig är totalt okända, jag har aldrig rört mig där förutom att jag inte dras till Fjollträsk överhuvudtaget. Utom för att samflanera och begrunda världsläget tillsammans med Broder Hasse, men då strosar vi inte i Larssons hemtrakter.Larsson hyllar stamkrogen där han kan intaga sin starköl, ibland något ännu starkare. Mest varje dag, om jag läser honom rätt. Han synes ha ett gott liv, om än ett hjärta som kan krångla från och till.
Boken är sympatisk, förvisso en smula pratig på sina ställen. Jag noterar med glädje att Larsson är bibelkunnig och kristen, det trodde jag i min fördomsfullhet verkligen inte!
Som bäst är han när han delger läsaren sin oro över den skrämmande samhällsomvandlingen i Sverige och det eländiga samtalsklimatet, där finner jag en likasinnad och kan skriva under på varenda punkt.
Han är befriande uppriktig, helt i avsaknad av politisk korrekthet. Skönt att läsa, han lindar inte in, utan är spikrak och säger som det är, kanske bottnar i hans arbetarklassbakgrund. Därmed kan man förhålla sig till det han säger, inget jidder.
Jag fastnar vid hans tankeväckande distinktion mellan småprat och kallprat. Det senare handlar om att slå ihjäl tid, något som utmärkte min sista arbetsplats och fick mig att hålla mig undan så mycket jag kunde, det höll på att göra mig vansinnig detta kallpratande om om null och nix från arbetsskygga kolleger med kaffekopp i nypan.
Småpratar gör man för att bonda, det är gemenskapen befrämjande. Förstärker relationer, de behöver inte vara djupa, mellan människor.
Som i Sydafrika, tänker jag spontant. Kanske världens mest sociala folk. Inte kallpratande som de ytliga och påfrestande amrisarna. Jag älskar att knalla runt i Durban och småprata med alla, inklusive kassörskor och andra som man kunde tro skulle stressas av att jag inleder ett prat. Aldrig!
Men man måste ge sig tid. Det räcker inte med ett "läget?" och sedan dra vidare, det skulle uppfattas som oförskämt och att man är en konstig gök som inte är ett dugg intresserad av en.
Johan Asplund, vem annars?, har skrivit roligt om hälsningsceremonier. I vissa kulturer hälsar man på varandra genom att spotta varandra i ansiktet, så detta att hälsa är ett kulturrelativt fenomen för att använda ett fint ord och plocka poäng hos multikultisar.
Han har också grunnat på hur göra för att inte hälsa på en granne. Där känner jag igen mig och kunde utgöra ett empiriskt bevis!
Och så hans underbara uttryck asocial pratsamhet. Det begreppet har hjälpt mig att förstå snacksaliga jag mött i mitt liv och som gått mig på nerverna. Jag trodde de var överdrivet "sociala". Men det var ju precis tvärtom!
Asplund, samhällsvetenskap när den är som bäst. Matnyttig.
Intressant att du tar upp kulturskillnader i det här sammanhanget. Jag tror det var Buhler som pekade på att språket inte bara har en symboliserande funktion utan också en s k fatisk, vilket betyder att vi använder det enbart för att att hålla kommunikationskanalen öppen. Det är här kallpratet kommer in - vi kan alltid snacka om vädret här i Sverige, för att inte tala om hur britter kan mala om detta. Enligt semiotikprofessorn Els Oksar är det här vi kan identifiera kulturem - kulturbärande skillnader. Vad kan vara ämnet för kallprat? Hos oss är familjeförhållanden uteslutet, liksom politik eller religion. Men så är det inte många länder på södra halvklotet. I Brasilien har jag blivit tillfrågad vilket parti jag röstar på av folk jag inte känner.
SvaraRaderaMin poäng här är att ämnen som vi tar som betydelsefulla i själva verket kan handla blott om kallprat.
Mats, frågan tycks mig mycket intressant: Vad kan vara ämnet för kallprat? På min sista arbetsplats, kallpratades det mycket. Vi pratade dock ALDRIG om vad var och en tjänade, det var förbjuden mark ta upp det och jämföra. Vi hade individuell, jag kallar den personlig, lönesättning. Med stora skillnader i samma kategori, t ex lektorer. Det gagnade arbetsgivaren att lön aldrig blev föremål för prat. Ett annat förbjudet ämne, som jag förstått det, är pensionen och hur mycket/litet man får eller förväntas få i pension. Obehagligt ämne. Gagnar staten att det inte blir föremål för prat. (Kanske skall man säga samtal?)
SvaraRadera