Åldras inget för mesar

Bette Davies påstås ha sagt det. Och jag ser genast henne framför mig. Det med åren en smula skrämmande ansiktet med sina karakteristiska drag som bara förstärktes ju äldre hon blev, som karvades de in med livets sylvassa kniv: "Att åldras är inget för mesar." 

Ben Kingsley´s huvudperson, professorn i litteratur vid Columbia University, i den melankoliska filmen Elegy citerar detta, medan han står och blickar ut mot det dystert fallande regnet från sitt New York-fönster. Han vänder åskådaren (döden?) ryggen. Vi betraktar honom bakifrån. 

Han dröjer tankfull bakom halvt nedfällda persienner, som om han ville avskärma sig. Kanske avskärma sig från sin fruktan för den grymma ålderdomen, han vägrar släppa in den på riktigt. Han som inte vågar bejaka kärleken till en mycket yngre kvinna, en studentska, spelad av Penelope Cruz, som förälskat sig i honom. Han dödar genom sin rädsla det som kunde blivit. Och kunde blivit vackert. En kärlekshistoria. Det får han aldrig veta. Angst essen Seele auf. 

Åldrandet. Detta fruktansvärda. Obarmhärtiga. Åldrandets tecken i det klara eller immiga spegelglaset. Det glas som inte visar något som helst medlidande med den åldrade som konfronterar det. Det blir som en okulär undersökning om man vågar stanna kvar med blicken. Leverfläckarna, kistblommorna, dem man emottager av anonym sändare redan innan man förpassats till kistan och som varslar om vad som obönhörligt väntar. 

Dödens signatur, dödens språk – tatueringar på huden. Rynkorna. Vecken. Blånaderna. Plumparna. 

Den hud som en gång var som en slät karta, att sedermera ifyllas och förses med länder och kontinenter. Den en gång vita, obefläckade huden. Den ytans oskuld som måste gå förlorad. 

Hur hantera det ofrånkomliga åldrandet, när alternativet är värre, som det i ett magert försök till tröst brukar kvidas?

På SF Anytime, som erbjuder mycket cineastiskt sevärt till skillnad från Netflix med alltför mycket skräp i utbudet, hittar man filmen The Leisure Seeker, på svenska En sista semester, om ett gammalt par på väg mot punktsättandet. Spelade av Donald Sutherland och Helen Mirren. Två av mina favoritskådespelare. 

Trettiotalisten Sutherland, tufft av honom, den årsrike, att göra den här filmen, spelar en före detta litteraturprofessor på väg långt in i dimman. Med Hemingway som sin store idol. I sina bästa stunder citerar han långa stycken av Papa utantill. Den gamle och havet. Men för det mesta sviktar minnet. 

Mirren agerar en svårt cancerangripen kvinna i peruk som driver igenom att de i den liksom det såta paret åldrade husbilen, döpt till The Leisure Seeker, skall bege sig ut på en sista semester tillsammans. Ta sig från Massachusetts ned till Key West och Hemingways forna bostad. Den sistnämnda förvandlad till ett vidrigt turistinferno. Upptäcker de vid framkomsten. 

Förändring och förgänglighet - allt förändring och förgänglighet. 

Du tror du undkommer döden men rusar rakt in i hans famn. Det kan bara sluta på ett sätt, som det ju förvisso gör för oss alla. En film som inte är särskilt bra, alltför förutsägbar. Föga uppbygglig, snäppet från ångestframkallande. Definitivt inte lämplig för en känslig, neurotisk Skriftställare som även i vanliga fall har svårt att sova. 

Frågan infinner sig oundvikligt: är alltid det andra alternativt det sämsta? Skall man leva till varje pris?