Man kunde lika gärna klona Greider

Till hotellfrukosten, i matsalen hör jag danska röster, läser jag en anmärkningsvärt lång recension i GP av en nyutkommen bok av Erik Hörstadius. En bok om Sverige efter (?) flyktingkrisen. Enligt recensenten försöker Hörstadius sig på att bedriva gonzojournalistik. Som enligt samme recensent betyder att dricka flitigt och skriva slängigt, en något slarvig definition. 

Thompson nämns inte i texten, däremot Lundell som något slags förlaga. Men inte kan man nämna Lundell och Hunter på samma dag! Det råder klasskillnad, den senare en stor stilist. Och så Hörstadius i det sammanhanget: gärsgårdsserien.

Ett regnigt, ogästvänligt Göteborg, överfulla bussar och spårvagnar. Kraftig blåst som sliter i paraplyet. På Vasagatan möter jag en surmulen, liksom tillknycklad, Bo Rothstein, iklädd röd Harvardtröja. Jag trodde Rothstein höll till i Oxford och därför borde bära tröja som signalerar detta, illojal även i detta avseende? En orädd man, jag minns fräna verbala bataljer han utkämpade med universitetsledningen i Göteborg.

Knallar vidare och tänker dystert: Inte är det många som sticker ut, som har en egen röst i det offentliga samtalet. Och som inte räcker ut fingret i luften och känner efter vart vindarna blåser.

Stefan Lindgren (den glade mannen i keps på bilden) i nättidningen 8 dagar. Alltid påläst, alltid kritiskt tänkande och reflekterande, går motströms - skarpare huvud än de flesta. Om än med en viss förkärlek för Ryssland. Och tyckte inte om när jag i en krönika i just 8 dagar benämnde DDR "förtryckarstat". Var den gode Stefan månne gäst någon gång hos Honecker och kompani? Trampade jag på en öm tå?

Jan Myrdal, förstås. Giganten. Oförtröttlig. Håller ställningarna. Besitter fortfarande förmågan att reta upp och provocera. Efter honom blir det tomt, ingen kan mäta sig med honom. 

Arpi i Svenskan. Johan Lundberg, om än inte förekommande så mycket i spalterna. Lasse Åberg, inte han med Sällskapsresan utan den samhällsgranskande journalisten. Idel män, jag vet. Kanske lägga till Teodorescu här i Göteborg. Jag har svårt att få ihop tio namn. 

Lite skrämmande med åsiktskonformiteten i offentligheten, inte så lite heller. Man kunde lika gärna klona Greider. Mannen som alltid kommer när SVT ringer. Verkar inte ha något annat för sig än att flyta ut i tv-soffor.

På mina morgonpromenader passerar jag Göteborgs universitet, alldeles i närheten bodde Siewert Öholm. Jag hör ingenting inne från universitetet. Dörren ordentligt stängd för att hålla kritiskt och fritt tänkande ute. Följer man Academic Rights Watch på nätet är det lätt att bli mörkrädd över vad som pågår på svenska lärosäten. Nepotism och yttrandefrihetskränkningar är vardagsmat.

Vill helst inte minnas min sista arbetsplats med antiintellektuella figurer som smutsade ned allt vad fritt och kritiskt tänkande hette. Fattar inte hur jag stod ut så länge med alla dessa maktens medlöpare som släppte ut "värdegrund" och "UKÄ har sagt" så fort de öppnade munnen. Föraktliga.