Masskultur i centralmaktens tjänst

Bild: SVT Play

SVT-serien ”Jag for ner till bror” (2025) utspelar sig i ett vintrigt Norrbotten. Syster Jana, utmärkt spelad av Amanda Jansson från min hemstad, kommer resande i strävan att få sin försupne bror att nyktra till. 
   Rollen som barmhärtig samarit förmörkas av att traumatiska minnesbilder slår klorna i henne, när hon väl installerat sig. Resan förvandlas till en mardrömsliknande returresa till det såriga förflutna, att försöka bearbeta. Kanske ett undermedvetet syfte med den.
   ”Fadren” förgrep sig på dottern. Den religiösa ”modren” visste om det men gjorde inget. Brodern tvingas sätta stopp för den förres framfart, våldtagande sin dotter på ladugolvet, med hjälp av en spade i skallen på honom.
   Allt är trauma och tragedi i kylslagna träkåkar i exotisk ödemark. Olycksaliga människor, i grunden ensamma själar i snöyran. Kerstin Ekmandiskursen.

Vad förmedlar serien för syn på våra landsmän, norrbottningarna? De super, är incestuösa och brutala, slaktar älg, behärskar tunga skjutvapen. Fåordiga. Inte som de talföra, retoriskt lagda gruvarbetare jag lärde känna uppe i malmfälten efter strejken. 
   Kommunikation sker genom det fysiska agerandet. Samlag, utan inslag av ömsinthet, på köksbord. Urspårningar vid begravning, efter brännvinsintag.
   Det är som tv-reklamen för Norrlands Guld med aktörer som hämtade ur ”Pistvakt”. Klichéer upprepas. Bygger på ingrodda förhandsuppfattningar, blinkningar. Typ det vet väl alla hur norrlänningar är.

Filmen ”Kevlarsjäl” (2025) lånar inspiration från popgruppen Kent från Eskilstuna. Om ungdomar på glid, som man sade förr, i samma stad. Tatuerade, missbrukar droger, håller sig med pitbulls, anlägger mordbränder, minst av allt skötsamma och ordentliga, snarare skrämmande och icke kontaktbara, det gåtfulla folket som man gör bäst att hålla avstånd till.
   Hillary Clinton vräkte under en presidentvalskampanj hånfullt ur sig ”de beklagansvärda” om Trumps väljare. Syftande på människorna i rostbältet i USA, långt från östkustens välkammade, politiska och intellektuella elit. Det tarvliga, obildade folket i dess prydno.

   Människorna i Norrbotten och Eskilstuna, framställda i dramatiseringens form, vilka är de? Utanförskapsvarelser? Beklagansvärda? Sverigedemokrater? Kommer de någonsin till sin rätt när de representeras? Får de en chans? Subjektgörs de?

Genom att vrida upp verkligheten i fiktion, Jan Myrdals metod i barndomsböckerna, blir den tydligare. Filmer och tv-serier, breda kulturyttringar som vänder sig till de många och som de akademiskt utbildade finsmakarna gärna rynkar på näsan åt, kan ge nycklar till en kritisk samhällsförståelse. 

   Ta bara Ken Loachs filmer som gestaltar de samtida daglönarnas villkor. Den brittiska arbetarklassens växande utsatthet under otrygga anställningsförhållanden, i nyliberalismens cyniska kapitalism. 
   Men de aktuella två exempel som jag nu tagit del av? Frågan är om inte de förmedlar vad som sker bortom Stockholms tullar ur ett överlägsenhetens elitperspektiv. 
   Den till elefantkyrkogården i Rosenbad förpassade tidigare landshövdingen Kinberg Batras famösa uttalande om att stockholmare är klyftigare än lantisar ekar i bakgrunden.
   Att urbaniserade recensenter hyllat ”Jag for ner till bror” och ”Kevlarsjäl” kanske har att göra med att de får sina fördomar om bondlurkarna ute i provinsen bekräftade. Inte svårare än så. Masskultur i centralmaktens tjänst.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-01

Ett Gefle insnöat på riktigt

Titta, det snöar!

Enligt prognosen, som brukar vara tillförlitlig, i mobilen skulle snökanonen komma vid tvåsnåret efter midnatt. Vid tolvslaget stod vi på balkongen utan att kunna höra kyrkklockorna i Staffan donga in det nya året. Fyrverkerier och smällar gjorde det omöjligt. 

   Jag minns när vi tillsammans med hundratusentals andra firade in det nya året vid Brandenburger Tor nyårsaftonen 1993. Samma visa där. Och ännu mer. Omöjligt att höra tolvslaget. 

   Det kollektiva minnet i Gefle rekapitulerar den stora snökanon som riktades mot staden, året har jag glömt. Den stad som redan är intellektuellt insnöad blev det nu också på riktigt. Bandvagnar sattes in. Gatorna var inte framkomliga på annat sätt. Busstrafiken ställdes in. Bilar försvann i snödrivor.

   Vad man snabbt kunde konstatera var att civilsamhället vaknade till liv. 

   Människor hjälpte varandra som aldrig annars. Geflebon visade upp en annan, överraskande, sida.

   Frestande att skriva, men det vore att ta i lite väl mycket, att Gefle skulle må bra av att ständigt vara insnöat på riktigt. För då frigörs en altruism som inte hör till grå vardag när var och en har nog av sitt. Undantagstillståndets fenomenologi, kunde en tillkrånglande akademiker säga. 

Lars Gustafsson har skrivit en dikt om en hund som virvlar i väg bort i snön och försvinner ur sikte. Jag kommer inte på vad den heter. Men metaforisk tung vill jag minnas att den var. Det vita lockar metaforer till sig. Inte bara bandvagnar och skyfflar.

   I Leksand "den vita väggen", när hemmasupportrarna sluter upp på läktaren bakom sitt lag. Detta Leksands IF, nästan lika folkkärt som mitt eget Brynäs. När hockeylaget i blått och vitt (!) beger sig ner till Globen för att spöa Djurgården sluter utflyttade masar och kullor upp. 

   I Kalmar upplevde vi till vår oförställda glädje, när vi köade för att se Brynäs möta hemmalaget Kalmar HC i hockeyallsvenskan, att många bar halsdukar och mössor i Tigrarnas färger. På den rad nära isen där vi hade våra platser delade vi utrymme med enbart brynäsare. 

   Dock icke utflyttade geflebor, efter vad jag kan förstå. Infödingar. Några inresta från byar runt omkring. Brynäs är verkligen hela folkets lag. Säga vad man vill.

Jag åker inte skidor sedan många år, kastar inte snöbollar, avstår gärna snön för gröna vintrar som jag varit med om inte bara i vårt land. Men det är bara att foga sig. En fundering genom åren har varit när kasta ut julgranen. Det problemet infinner sig inte i år. Vi har nämligen ingen julgran.