Masskultur i centralmaktens tjänst

Bild: SVT Play

SVT-serien ”Jag for ner till bror” (2025) utspelar sig i ett vintrigt Norrbotten. Syster Jana, utmärkt spelad av Amanda Jansson från min hemstad, kommer resande i strävan att få sin försupne bror att nyktra till. 
   Rollen som barmhärtig samarit förmörkas av att traumatiska minnesbilder slår klorna i henne, när hon väl installerat sig. Resan förvandlas till en mardrömsliknande returresa till det såriga förflutna, att försöka bearbeta. Kanske ett undermedvetet syfte med den.
   ”Fadren” förgrep sig på dottern. Den religiösa ”modren” visste om det men gjorde inget. Brodern tvingas sätta stopp för den förres framfart, våldtagande sin dotter på ladugolvet, med hjälp av en spade i skallen på honom.
   Allt är trauma och tragedi i kylslagna träkåkar i exotisk ödemark. Olycksaliga människor, i grunden ensamma själar i snöyran. Kerstin Ekmandiskursen.

Vad förmedlar serien för syn på våra landsmän, norrbottningarna? De super, är incestuösa och brutala, slaktar älg, behärskar tunga skjutvapen. Fåordiga. Inte som de talföra, retoriskt lagda gruvarbetare jag lärde känna uppe i malmfälten efter strejken. 
   Kommunikation sker genom det fysiska agerandet. Samlag, utan inslag av ömsinthet, på köksbord. Urspårningar vid begravning, efter brännvinsintag.
   Det är som tv-reklamen för Norrlands Guld med aktörer som hämtade ur ”Pistvakt”. Klichéer upprepas. Bygger på ingrodda förhandsuppfattningar, blinkningar. Typ det vet väl alla hur norrlänningar är.

Filmen ”Kevlarsjäl” (2025) lånar inspiration från popgruppen Kent från Eskilstuna. Om ungdomar på glid, som man sade förr, i samma stad. Tatuerade, missbrukar droger, håller sig med pitbulls, anlägger mordbränder, minst av allt skötsamma och ordentliga, snarare skrämmande och icke kontaktbara, det gåtfulla folket som man gör bäst att hålla avstånd till.
   Hillary Clinton vräkte under en presidentvalskampanj hånfullt ur sig ”de beklagansvärda” om Trumps väljare. Syftande på människorna i rostbältet i USA, långt från östkustens välkammade, politiska och intellektuella elit. Det tarvliga, obildade folket i dess prydno.

   Människorna i Norrbotten och Eskilstuna, framställda i dramatiseringens form, vilka är de? Utanförskapsvarelser? Beklagansvärda? Sverigedemokrater? Kommer de någonsin till sin rätt när de representeras? Får de en chans? Subjektgörs de?

Genom att vrida upp verkligheten i fiktion, Jan Myrdals metod i barndomsböckerna, blir den tydligare. Filmer och tv-serier, breda kulturyttringar som vänder sig till de många och som de akademiskt utbildade finsmakarna gärna rynkar på näsan åt, kan ge nycklar till en kritisk samhällsförståelse. 

   Ta bara Ken Loachs filmer som gestaltar de samtida daglönarnas villkor. Den brittiska arbetarklassens växande utsatthet under otrygga anställningsförhållanden, i nyliberalismens cyniska kapitalism. 
   Men de aktuella två exempel som jag nu tagit del av? Frågan är om inte de förmedlar vad som sker bortom Stockholms tullar ur ett överlägsenhetens elitperspektiv. 
   Den till elefantkyrkogården i Rosenbad förpassade tidigare landshövdingen Kinberg Batras famösa uttalande om att stockholmare är klyftigare än lantisar ekar i bakgrunden.
   Att urbaniserade recensenter hyllat ”Jag for ner till bror” och ”Kevlarsjäl” kanske har att göra med att de får sina fördomar om bondlurkarna ute i provinsen bekräftade. Inte svårare än så. Masskultur i centralmaktens tjänst.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-01