Åter på mitt favorithotell!

Stasi i Östberlin (Wikipedia)

Mitt favorithotell! Mer än en i min närhet har nyfiket, därtill kanske en smula misstroget, undrat hur i hela friden varför just detta. 

Jjag vet inte för vilken gång i ordningen jag bor i det kulturminnesskyddade palats, nåja, i Bromma som utgjorde SAS högkvarter innan de flyttade till Frösundavik. 

Nog fattar man mer än väl att i Bromma satt höjdarna. Ständigt solbrände vd:n Janne Carlzon. Han med Riv pyramiderna som klättrade högt på listorna över bästsäljande managementböcker och lästes av svenska direktörer som annars aldrig öppnar en bok. 

De bekväma fåtöljerna på våning 5 vittnar om gamla tider. 

Fladdermusen i ena hörnet av det bokade rummet bör man dock undvika, om man inte vill bli sittandes till städerskorna undsätter en. Med Gammeln i kroppen kommer man helt enkelt  inte upp utan hjälp.

På våningsplan 5 ber jag alltid om att få bo. Det vet de också i den tillmötesgående personalen. Utan att ha läst Riv pyramiderna. Eller hört talas om charmkurser. De bara är såna.

Ingen utsikt mot flygplatsen. Däremot från mitt rum mot ett omfattande egnahemsområde som påminner om Klangberget i Sandviken. Ett starkt skäl till val av rum. Nostalgisk hemkänsla. Men säkert kostar det en hel del sekiner att skaffa sig en bostad där. 

Nå, inget jag avser att göra. Förutom hotellet lockar inte Tjockholm. Aldrig gjort. 

Huset, som sagt, skyddat mot klåfingrighet från dekonstruktiva politiker och arkitekter. Påminner om Stasis forna högkvarter på Normannenstraße i Östberlin. Som man får en inblick i via tv-serien Weissensee. 

Så man "måste" inte uppsöka det in real life. Som Skriftställaren förstås ändå gjort. Liksom han tagit sig till stadsdelen Weissensee. Där serien inte spelades in. Men man vill gärna inbilla sig det, väl på plats i Weissensee.

Tv-serien kan man se på tysk botten. Men inte i Sverige. Jag har försökt att få tag på den, på olika sätt, men inte lyckats. Den har rönt kritik i Tyskland, liksom filmen De andras liv. 

Såna "snälla" Stasimän fanns inte, har det uppbragt protesterats från dem som var med på den realsocialistiska tiden före 1989. 

Tillbaka till hotellet, Ekstrand. Skulle inte dagens text handla om det? Kanske just det ansiktslöst totalitära, "tyska", i arkitekturen som drar Skriftställaren till det? Han har ju en sådan läggning, den besynnerliga karln.

Och en livlig fantasi. Förblir ett barn därvidlag, så gammal han är. Kul tycker han det är med lillhissen, inredd som en cockpit, som han gärna åker upp och ned i. För att få den rätta feelingen. "Spänn fast säkerhetsbältet! Nu lyfter vi!" Vrooom.

Flygplatsen, där min käre svärfar Stig, jag saknar honom och våra intellektuellt stimulerande samtal,  jobbade efter flykten från Medelpad, som det länge ryktats om skall läggas ned, är tilltalande på flera sätt. Rent och snyggt. Ordentligt, skulle min mor ha sagt. Mån om sådant. 

Första gången jag, ur ett studiesyfte, förstulet kikade in där landade plötsligt ett plan från Trollhättan. Enda planet den dagen. 

Jag vänder mig direkt till makthavarna, vilka dessa gossar och jäntor nu är i detta fall: Lägg inte ned Bromma flygplats! Vad tänker ni på, eller, snarare, låter bli att tänka på?

Utmärkt belägen, till skillnad från Arlanda långt bort i Tjotahejti, snyggt efterhållen. Rena kapitalförstörelsen om den försvinner. Bullret? Snart kommer eldrivna plan, då blir det tyst som i graven. Lita på mig. Lämna Bromma flygplats i fred.

I loungen, heter det så?, utanför mitt rum slår jag mig ned med datorn i knäet. En alldeles utmärkt arbetsplats. Om livet, underbara tanke, vore en samling stillbilder, och denna en, då valde jag att stanna i den. För att få må bra. Med bokstävlarna, mina bästa vänner.