Ett fall framåt

Bild: Wikipedia

När SAIK (Sandvikens Allmänna Idrottsklubb, dessförinnan hette de IK Stjärnan) under en säsong med sitt svart och vitt-klädda fotbollslag låg i allsvenskan [1], tränades de, eller om han var lagledare, av min mammas kusin W. 

En trevlig prick, samhällskritisk och stimulerande att avhandla politik med, dog knall och fall i motionsspåret. Drygt femtio år gammal. På tok för tidigt. Älskade god mat som hustrun, som han älskade ännu mer, lagade till. 

Knubbig och utkörd att lubba för att gå ned i vikt av en läkare som borde vetat bättre. 

Evander använde i en av sina böcker uttrycket "ett fall framåt", citerade W som lakoniskt utbrast så efter varje nederlag. (Ja, vad skulle karln säga, omringad av murvlarna i lokalpressen?) Och de var många. 

När jag hör Brynäs coach Gällstedt, en annan knubbis och jag hoppas att han inte lubbar i onödan utan behåller sin trivselvikt, uttala sig i TV efter en förlustmatch, tycker jag mig höra ekot från W. 

Det är i och för sig inga dåliga matchanalyser "Gälla", i ett hockeylag har alla ett smeknamn, avger. Han har blick för spelet. Men det är en till intet ledande retorik. Försöker han övertyga sig själv - om, ja vad? 

"Vi måste bli bättre på det", hans återkommande mantra. Men inte ändrar det på något. Inte vad jag kan se som följer varenda match med korpgluggarna vidöppna. Hur det än nöts på träningarna. Någon inflikar förmodligen: Det är ju spelarna som måste göra det! 

Och så är det. Och så var det också under storhetstiden med alla guld. Brynäsandan. Men hur vårda den i en främlingslegion där alla inte pratar gääävlemål? Nära oss i Gefle bor tre A-lagsspelare. Två, Bobby och Tyler, snackar engelska eller om det är amerikanska. Den tredje Ekendialekt, backen Axel.

Kan man tala om en SAIK-anda? Ingen aning. I ett tv-program för länge sedan fick jag höra av en förståsigpåare att SAIK var arbetarnas lag. Medan rödvästarna, SIF, var tjänstemännens. Min farsa höll på de senare. Och nog förelåg het rivalitet mellan lagens supportrar. 

Men inte vet jag om det hade med klasstillhörigheten att skaffa. Som i Rom där Lazio sägs, åtminstone sades, vara arbetarnas lag. Roma icke. Men det var under Lazios hemmamatcher som migranthatande nyfascister på läktaren skämde ut laget.

Jag tror att Evander fann det mest roligt med "ett fall framåt". Men är det inte så att här gömmer sig rent av ett livscredo? Det är aldrig för sent att ge upp, enligt Piteåsonen Ronny Eriksson. Men inte ger vi upp. Vi reser oss. Efter varje fall. Varje tillkortakommande. Ett fall framåt.  

[1] På nätet luskar jag ut att det var säsongen 1954/55. SAIK tog sammanlagt 5 poäng och blev sist.