Bruket och bandyns död

Bild: Bokus

Jag noterade att SAIK skulle spela mot Frillesås i Elitserien i bandy. Matchen kunde jag se live, om jag ville, via min prenumeration på Gefle Dagblad. Frillesås? Det låter i mina öron som något man äter till stekt falukorv. Istället för löksås. 

   Tvingades googla. Jodå, tydligen finns en ort som heter så. I Kungsbacka kommun, någonstans ned mot västkusten.

   Jag köper Nils Håkansons, författaren totalt okänd för mig, bok "Bandy Futura", utgiven 2025. Det var länge sedan jag köpte en e-bok. Men lyckades inte hitta den som lånebok. Och återigen dyker Frillesås upp, på bokens första sidor. 

   Och deras hemmaplan med det alldeles underbara namnet: Sjöaremossens Isbana. Inget företag som varit framme och sponsrat, tack och lov, krävt namnbyte. 

   I Frillesås spelas fortfarande bandy utomhus. Det är således en väderberoende månskensbana med det där speciella ljudet från skridskoskär mot naturis. Laget är inte, kommer heller aldrig att bli, något topplag. Jag känner inte till en enda spelare i laget, konstaterar jag när jag konsulterar laguppställningen. 

   Kanske måste det ses som kollektivismens triumf? En för alla, alla för en. Frillesåsandan. Sossebandy? För att parafrasera hockeyprofessorn, Tommy Sandlin.

Jag minns utomhusmatcher på Norra Ip i Sandviken. Legendariska spelare som hårdskjutande Lars "Knatten" Olsson. Någon match på Storsjöns is bevittnade jag aldrig. Men sant är att isen en gång brast och målet sjönk ned i vatten. Foton har sparats från det celebra tillfället.

   Jag blev aldrig bra på skridskor, därmed var dörren stängd in till stålmännen, Sandvikens AIK. Jag tyckte länge det var kul att titta på bandy, även om jag inte skulle ha uttryckt mig så romantiskt om sporten som författaren Per Gunnar Evander. "Balett på is", eller hur han fick till det. 

   "Jolligt", i en ursandvikares öron. Men nog älskade han sporten. Förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren, berättade att han och Evander sammanstrålade varje senvinter i Upsala för att gemensamt se SM-finalen på legendariska Studenternas. Först långlunch på Flustret, med allt vad därtill hör.

   

När det började spelas hemåt, utpräglat defensivt, och tvekades skrinna till anfall, började jag tröttna på bandyn. Som att se Juventus fisklira fotboll. Jag bevittnade det en gång på Delle Alpi i Turin när jag gästföreläste på handelshögskolan där. En målsnål tillställning. Zlatan med på planen.

   När SAIK spelade på den gamla fotbollens VM-arena, om än med fula, reklamförsedda plank där en gång läktare låg, var det riktigt skoj att bege sig till uppväxtstaden. Laget kom inåkande till tutande och trummande sambaorkester. Festlig stämning på forna huvudläktaren i trä. Trångt och folkligt.

   Sedan uppfördes Göranssons Arena, ett betongmonster med på tok för stor publikkapacitet, läktarna vanligtvis långt ifrån att vara fyllda, snarare gapande tomma. SAIK får vara glada om det kommer några hundra personer. De sista entusiasterna? De närmast sörjande? 

   Utan portfölj med värmande dryck, som när det begav sig. 

 

Håkansons bok inspirerar till denna text. Jag har inte kommit så långt i den. Väntar på att den skall behandla bandyn som den bruksorternas och arbetarklassens sport den är.

   När dessa orter dör, i globaliseringens tidevarv, gör bandyn likaså. Men liket lär väl sprattla ytterligare någon säsong. Till fortsatt sviktande publiksiffror.

FOTNOT Samtidigt som jag skriver detta, läser jag att SAIK föll igår mot VSK, 1-6. Publik: 471. Skyllas på vädret?