Min dyre vän Hasse brukar hävda att det finns inga tillfälligheter. Men hur då förklara att just bilden ovan, på Högbo AIK VM-året 1958, plötsligt seglar in i flödet på Facebook? Jag studsar till, det är ju min svåger Birger i bakre raden! Allvarstyngda män. Korslagda armar.
Jag skulle nästan kunna svära på att mannen bredvid Birger hade plats som överförman nere i Verket när jag sommarjobbade 1968. Kanske är jag helt ute och cyklar. Jag minns honom som rund och tunnhårig, nå, hatten kanske döljer det flyende håret.
Och han gick under namnet "Bullen". Har jag fel, så ursäkta ett förrädiskt minne. Hans ledarskapsförmåga, om det nu var "Bullen"? Det tar vi en annan gång.
Birger växte upp i det idylliska, smått slumrande, brukssamhället Gästrike-Hammarby en bit från Sandviken, på sidan om allfarvägen, långt från världens dån och larm. Invånarna sade bara "Hammarby". Och inte behövde man låsa ytterdörren när man gick ut.
Jag har mer än en gång skrivit om hur jag som barn uppskattade att få komma till Birgers föräldrar, Irma och Brynolf. Den sistnämnde jobbade på Fabriken, Irma hemmafru.
Utmärkande för dem var att de lät mig vara ifred. De förstod att jag inte behövde "sysselsättas". Jag, "gössen" som Irma sade, fick hållas med mitt.
Till skillnad från de dagisfröknar, ja, jag vet att det inte heter så, som under den enda dag, det fick räcka med en, sedan vägrade jag att gå dit, som hade mig i sin kindergarten och som aldrig släppte en ur siktet. Om ni frågar mig så betecknar jag dem hysteriska. En yrkesskada?
Dök upp bakom ens rygg, när man intet ont anade, och väste: Nu ska vi ALLA sjunga "Imse Vimse spindel"! Eller beordrade: SAMLING! Rena lägerdiskursen. Tuktas skulle vi.
Birgers fotbollskarriär började i ortens lag. Hemmaplanen passerade man på väg till bioföreställningarna i Folkets Hus. Birger var en utpräglat teknisk lirare, skicklig med läderkulan, hade det i fötterna, vänsterytter. På den tiden fem man i anfallet.
Hans bästa kompis Kurt, vänsterinner, från Eltebo, på andra sidan sjön, slog sig in i allsvenska Sandvikens IF. Men inte Birger.
När jag betraktar den unge mannen på fotot, tänker jag att det kanske hade med dåligt självförtroende att göra. Jag spekulerar vilt, för jag vet inte. Och vi pratade aldrig om det. Sånt pratade man inte om.
Men nog var han tillräckligt bra för att platsa i ett lag högt upp i divisionerna. Så varför inte? Hans sista lag blev IFK Sandviken som snabbt bleknade i skuggan av SIF och Sandvikens AIK.
En bild säger mer än tusen ord, kan det heta. Men detta foto tiger som muren. Jag kommer aldrig att få veta om Birgers inställda (?) fotbollskarriär.
Hade min syster, som visste vad hon ville, måhända ett finger med i spelet (sic!)? Det vet jag inte heller.
Men vad jag vet är att han var den snällaste personen på jorden. Alltid med skramlande småmynt i fickan att handla ettöresgodis i Linders kiosk för. Och mammas kåldolmar älskade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar