Lek och motstånd - samma sak?

Bild: Netflix

Människan är fullt ut människa endast när hon leker. Enligt poeten, dramatikern och filosofen, den mångsidigt begåvade Friedrich Schiller. Jag byter gärna, kanske hellre ogärna, "när" mot ett "om". 

I vetskap om att de flesta, enligt min begränsade erfarenhet, under livets gång slutar att leka och accepterar stillastående och stagnation. "Levande död" är såtillvida inget tomt begrepp. Döda själar skrev Nikolaj Gogol om. Om än kanske inte riktigt samma sak.

Den engelske psykoterapeuten Donald Winnicott tog fasta på Schillers människosyn när han utvecklade sin lekterapi. (Viktigt verk Playing and Reality, från 1971.) 

Med sin öppnande föreställning om vår latenta möjlighet till frigörelse inspirerade han mig till ett kapitel i min organisationsbok Själens revolt. Människan i organisationen (1988).

Leken som överskridande organisatoriska begränsningar. Leken som erbjudande en oupptäckt utväg när det känns som om vi ohjälpligt är inneslutna och sprattlar i osynliga organisationstrådar.

Leken som fienden till den välanpassade The Organization Man som William H. Whyte skrev om redan på 50-talet. Kuggen i maskineriet. Rutiners och strukturers fånge.

Du utvecklas genom leken, din kreativitet växer. I leken finns ett motstånd inbyggt. Genom leken, kanske det viktigaste med den, kan det förhandenvarande, det till synes givna och övermäktiga, överskridas. Det gäller såväl barnets som den vuxnes lek. Därför kan och bör även vuxna leka.

Behålla barnet inom sig. En livsnödvändighet. För att inte existensen skall gråna i förtid.

Osökt går min tanke till hjemmefronten i Norge, de senaste åren har den ägt mitt och hustruns undersökningsintresse, som från första stund 9 april 1940 bjöd de nazistiska ockupanterna motstånd. Med stark vilja och uppfinningsrikedom. Dagligen och genom sabotage som försvårade för nazisterna. 

Minns Rjukan och sabotaget 1943 mot Norsk Hydros framställande av tungvatten. Som tyskarna hade tänkt använda i sin kärnvapenproduktion.

Hjemmefronten visade framförallt sin kraft genom individers förmåga att klara sig ur svåra situationer. Undgå upptäckt och bestraffning. Demonstrerat icke minst i filmerna Max Manus (svensk premiär 2009) och Den 12:e mannen (norsk premiär 2017). Båda verklighetsbaserade.

Kanske är det vanvördigt, eller långsökt, att tänka att lek och motstånd i princip är samma sak? 

Men nog förtjänar minnet av den norska hjemmefronten att vårdas. Alla modiga som mötte nazisterna med ett envetet motstånd. 

Utan den norska handelsflottan och dess leveranser hade vi inte klarat oss, menade man från brittiskt håll efter andra världskriget. Häromaftonen såg jag på Netflix den norska tv-serien Krigsseglaren (2023) som skildrar besättningen ombord på en båt tillhörande denna flotta. 

Man ska minnas att hälften av båtarna sänktes av tyska u-båtar.

Besättningen, där ingick också en mycket ung kvinna, visar på just stor uppfinningsrikedom i skuggan av det ständigt närvarande nazistiska hotet. Men för att inte, bländad, hamna i romantisering och heroisering förtjänar det understrykas att krigets fasor förändrar deras personligheter. 

De överlevande blir aldrig desamma som de var före krigsutbrottet. De återvänder trasiga.

Särskilt gäller det huvudrollsinnehavaren, Alfred. Överlevnadsstark och stryktålig. Klarar allsköns utmaningar och besvärligheter. Även när en torpedering sänker båten han befinner ombord på. Men själen tar ohjälpligt stryk. 

Vid filmens slut, när han skall fira sjuttioårsdag, noterar man att han har blivit mycket gammal och är nedbruten. Ansiktet signalerar resignation och uppgivenhet. Hans älskade familj i Bergen får aldrig tillbaka den Alfred som en gång gick till sjöss för att försörja dem. 

lindelof.nu 2026-01-26