 |
| Här, SUPER SPAR i Tversted, handlar vi varje höst |
Jag har vistats mycket i Danmark och genom åren reagerat på, till och med irriterats så smått över det ständiga snackandet från morgon till afton om priser. Vad saker och ting kostar. Hur man ska få mesta möjliga för de surt förvärvade pengarna.
Särskilt priserna på livsmedel har ventilerats nästan till förbannelse.
Som svenskar, med en blågul krona som på grund av ogynnsam växelkurs inte är mycket värd gentemot den danska, har vi medlidsamt upplysts om i vilka butiker man måste handla. Och vilka som bör undvikas.
Brugsen (Konsum), särskilt Superbrugsen, ska man definitivt inte välja. Dyrt!
Någon av lågpriskedjorna - SPAR, Netto, Lidl - däremot. Alla dessa som poppat upp med standardiserade butiker runt om i Danmark och som jag har för mig är tyskägda. Att de skulle vara så mycket billigare tror jag är en myt.
Men dansken vill gärna tro att det inte är det. Oavsett vad stickprov pekar på. I avsaknad av lokala handlare. Den køpmand som förr fanns i varje by och bidrog till känslan av hygge som de småborgerligt sinnade danskarna älskar.
Det privata är politiskt, löd ett av feministernas slagord på det röda 60-talet. Inte glasklart vad som menas. Men en innebörd torde vara att det privata blir politiskt när vi talar med varandra om det. Då upphör det att vara privat. Att gå och handla till exempel.
Varje år uppmärksammas i mainstreammedia när pensionärsorganisationerna beger sig ut för att jämföra priserna i matvarubutikerna. Handlarnas motdrag är att sänka priserna när de grå pantrarna är på intåg. Sedan höja igen när de tågat ut. Samtidigt låtsas som ingenting.
Vad detta visar, om inte annat, är att prissättningen inte slaviskt måste följa några järnhårda ekonomiska lagar. Det finns ett handlingsutrymme. Priserna kan sänkas. Och det utan att regeringen inför tillfälligt prisstopp eller sänker momsen på mat.
Jag minns när jag läste nationalekonomi i Upsala i början på 70-talet. Diskussionens vågor gick höga om hur ett pris på en vara egentligen sätts. I skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan, hette det från föreläsarna i ämnet mikroteori.
Prissättningen sköter sig själv enligt den "osynliga handens" princip (Adam Smith). Det sker automatiskt. Priset blir alltid det rätta, enligt denna abstrakta modell.
Men, vänta nu. Om "marknaden" inte är fri och öppen, vilket är premissen, med många aktörer inblandade som konkurrerar med varandra. Om oligopol råder. Priserna sätts på en skev marknad, dominerad av några jättar?
Och man misstänker kartellbildning? Som i Sverige i skrivande stund. Vad blir då ett "rättvisande" pris?
På den borgerliga diskursens Nationalekonomen i Upsala gavs inte utrymme att applicera Marx arbetsvärdelära. Den vägen skilja mellan pris och värde, kopplat till nedlagt arbete.
När priserna skjuter i höjden, vad göra? Om man inte vill sluta äta. Är man anarkistiskt lagd väljer man den individualistiska lösningen. Söker sig till butiker där man själv plockar frukt och grönsaker. Väger två äpplen men stoppar tre i påsen. Snyder, som dansken säger, sin ICA-handlare.
Om man har samvete till det.
Men om man inte är anarkist. Vad med utövandet av en mer kollektiv konsumentmakt som Ralph Nader en gång drömde om?
Kanske det enda vi gemensamt kan är att slå dövörat till när butiksföreståndare tvår sina händer och hävdar att de är offer de också. Är det inte kriget och Putin så är det inflationen eller något annat som bestämmer hur de prissätter.
Det låter som medeltida kosmologi, mörka makter bortom kontroll regerar. Profitörer och köpare sitter i samma båt.
Idogt måste vi konsumenter med tunna pluskor, framförallt vi pensionärer som snuvats på en pension som går att utan bekymmer leva på, sluta att fogligt leta röda prislappar. Gemensamt, med samlade krafter, punktera föreställningen om den utifrån styrda, opåverkbara prissättningen.
Och den maktlöse, stackars handlaren som aldrig kan sänka priset på nödvändighetsvaror.
För att citera den italienske Nobelpristagaren Dario Fo i en pjäs: "Vi betalar inte, vi betalar inte."
Så blir det politik av att gå och handla. Det privata är, som de visste på 60-talet, politiskt! Och kanske borde jag lyssnat mer på danskarna och deras prismedvetenhet.
Publicerad på 8 dagar 2026-01-15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar