Ett Gefle insnöat på riktigt

Titta, det snöar!

Enligt prognosen, som brukar vara tillförlitlig, i mobilen skulle snökanonen komma vid tvåsnåret efter midnatt. Vid tolvslaget stod vi på balkongen utan att kunna höra kyrkklockorna i Staffan donga in det nya året. Fyrverkerier och smällar gjorde det omöjligt. 

   Jag minns när vi tillsammans med hundratusentals andra firade in det nya året vid Brandenburger Tor nyårsaftonen 1993. Samma visa där. Och ännu mer. Omöjligt att höra tolvslaget. 

   Det kollektiva minnet i Gefle rekapitulerar den stora snökanon som riktades mot staden, året har jag glömt. Den stad som redan är intellektuellt insnöad blev det nu också på riktigt. Bandvagnar sattes in. Gatorna var inte framkomliga på annat sätt. Busstrafiken ställdes in. Bilar försvann i snödrivor.

   Vad man snabbt kunde konstatera var att civilsamhället vaknade till liv. 

   Människor hjälpte varandra som aldrig annars. Geflebon visade upp en annan, överraskande, sida.

   Frestande att skriva, men det vore att ta i lite väl mycket, att Gefle skulle må bra av att ständigt vara insnöat på riktigt. För då frigörs en altruism som inte hör till grå vardag när var och en har nog av sitt. Undantagstillståndets fenomenologi, kunde en tillkrånglande akademiker säga. 

Lars Gustafsson har skrivit en dikt om en hund som virvlar i väg bort i snön och försvinner ur sikte. Jag kommer inte på vad den heter. Men metaforisk tung vill jag minnas att den var. Det vita lockar metaforer till sig. Inte bara bandvagnar och skyfflar.

   I Leksand "den vita väggen", när hemmasupportrarna sluter upp på läktaren bakom sitt lag. Detta Leksands IF, nästan lika folkkärt som mitt eget Brynäs. När hockeylaget i blått och vitt (!) beger sig ner till Globen för att spöa Djurgården sluter utflyttade masar och kullor upp. 

   I Kalmar upplevde vi till vår oförställda glädje, när vi köade för att se Brynäs möta hemmalaget Kalmar HC i hockeyallsvenskan, att många bar halsdukar och mössor i Tigrarnas färger. På den rad nära isen där vi hade våra platser delade vi utrymme med enbart brynäsare. 

   Dock icke utflyttade geflebor, efter vad jag kan förstå. Infödingar. Några inresta från byar runt omkring. Brynäs är verkligen hela folkets lag. Säga vad man vill.

Jag åker inte skidor sedan många år, kastar inte snöbollar, avstår gärna snön för gröna vintrar som jag varit med om inte bara i vårt land. Men det är bara att foga sig. En fundering genom åren har varit när kasta ut julgranen. Det problemet infinner sig inte i år. Vi har nämligen ingen julgran.