Skriftställarens söndagsmorgon

Skriftställaren

 

Med åren blir man alltmer pessimistisk. En av mina FB-vänner, länge sen jag såg till honom på denna plattform och det gör mig en smula orolig, satte etiketten "radikalpessimist" på mig. Det låter som en skvader; det ena tycks inte hänga ihop med det andra. Det är en hopfogning.

Tja, om den tyske skriftställaren Ernst Jünger, han som umgicks i samma kretsar som Joseph Goebbels i Berlin på 1920-talet, utmärkt stilist men ska företrädesvis läsas på sitt modersmål, sade man att han var en "radikalkonservativ". 

Så det kanske går att knåpa ihop divergenser, heter det så?, till skvadrar och ge dem en betydelse.

Kanske är pessimistisk fel ord; uppgiven ett bättre, mer adekvat. Framförallt i synen på om detta tjyvsamhälle skulle gå att förändra i en positiv riktning: kunna bli mer rättvist och jämställt. Det trodde jag när jag var yngre. Politiskt placerade jag mig till vänster. Utan att gå in i ett parti.

Nu, på ålderns höst, är jag inte så säker längre på om vänster, eller höger för den delen, betyder nånting. Om det är nån mening överhuvudtaget med att kalla sig det ena eller det andra. 

Kallar jag mig "realist", som jag gärna gör, så möter det motstånd; det vet jag. 

Hävdandet att jag strävar efter att utan ideologiska skygglappar klarsynt betrakta verkligheten. Kanske det som är pessimism? Slår det mig. Att inte låta sig förvillas eller bländas. Se livet och verkligheten i vitögat. [1]

Jag minns när begreppet "objektivitet" var på tapeten; den högljudda debatten om man som samhällsvetare kunde vara "objektiv". I min bokhylla finns böcker som behandlar detta ämne, med författarnamn som Joachim Israel, Gunnar Myrdal och Göran Therborn. 

I could´nt care less. Kunde jag ha utbrustit den gången. Jag ansåg i mitt röda skägg att samhällskunskap som gynnade arbetarklassen, den var sann. Det gällde att som samhällsvetare utgå ifrån en proletär klasståndpunkt. [2] Kändes rätt och riktigt. Inget akademiskt tramsande.

Snart kommer boken "Mellan klasserna" som bygger på en mejlväxling mellan publicisten Knut Lindelöf och mig. Han från borgerlighetens välbeställda Särö på Västkusten, född med silversked i munnen; jag från fabriksslaveriets Sandviken, utan en sån sked. 

Om det är något vi delar, och kan vara överens om, är att vi i den ålder där vi är (Knut fyller 81 i maj, jag 77 i oktober), befinner oss på upploppet; livets slutsträcka. Vem spränger målsnöret först? Som det handlade om att gå i mål! På en existentiell löparbana. Men det kanske det gör. 

Nu brygger jag mig en kopp Skånerost, dyrare än guld. Och lyssnar på Corelli. Brasan fladdrar därborta på TV:n. Batteriljus tänt. Får inte glömma att köpa citroner under min eftermiddagspromenad.

[1] Apropå se verkligheten i vitögat. En ruskig film på SVT Play i förrgår, "The Grey", med Liam Neeson i huvudrollen. Oljeborrare i Alaska kraschar med ett flygplan. Attackeras av vargar. Ingen överlever. Föregås av svåra strapatser och överlevnadsförsök i bister snöstormsvinter.

[2] Louis Althusser hette dåtidens husgud; hans "Filosofi från proletär klasståndpunkt"m och hans teori om ideologiska statsapparater.