Vad vill de döda oss?

Dubbelgångare? (Bild: SR)

Det händer ofta, enligt min mening alltför ofta, att jag smått förskräckt rycker till när jag möter dödas dubbelgångare, jag väljer det ordet framför det mer nedlåtande "kopior". Jag väljer heller inte termen look-alike, även om den måhända vore mer relevant. [1]

Det egendomliga är att vissa av de döda ständigt återkommer, om jag använder ett sånt ord utan att därmed försöka antyda att de, som man säger, går igen.

Bokförlaget Korpens förläggare, samtidigt min vän, Gert. Som jag hade så mycket roligt ihop med! Han var sanslös, kreativ som få och stimulerande att umgås med. Min svåger Birger från Gestrike-Hammarby i Gästrikland. Aldrig ett ont ord mellan oss. En genomsnäll man.

Varför exakt samma personer dyker upp på nytt, fastnar i mitt blickfång, kan jag inte räkna ut. Värt att notera att de två nämnda har jag bara positiva minnen av. Kanske en fingervisning?

Höromdagen dök en ny dubbelgångare upp. Inne i Valbo Köpcentrum, utanför Gefle, av alla platser, dit jag endast med en pistol i ryggen motsträvigt beger mig. För att röra mig bland förslavade konsumenter som med slocknad blick rullar gnisslande vagnar fulla med varor. 

Dubbelgångaren tillhörde en sedan något år död kvinna som en gång ingick i högskolan i Gefles överbyggnad.

Alltså inte i den mervärdesproducerande kärnverksamheten, utan hon var "jämställdhetsansvarig", eller något annat för verksamhetens fortlöpande parasitärt. Vid ett tillfälle måste högskolan betala henne ett skadestånd, jag minns inte varför. 

Kanske var JÄMO eller DO inblandade.

Jag minns att hon köpte en dyr ring för pengarna hon kvitterat ut, och som hon gärna stoltserade med. Underförstått: Där fick dom!

Jag vill inte att de döda ska påminnas om genom nu levande, som starkt till utseendet påminner om de förra. Låt de döda begrava de döda, som Jesus uppmanade. 

Jag vill heller inte påminnas om att jag befinner mig i den ålder där människor dör. Deras död får inte komma för nära inpå. 

Som när jag läser att historieprofessorn Kristian Gerner är död. Åttiotre år gammal. Blott sex årsvarv från där jag befinner mig nu. Det är ju ta mig tusan ingenting, som han surt utbrast som fick tillbaka några riksdaler på skatten. 

Hur hinna med allt jag fortfarande, utan att ha givit upp, drömmer om att göra? Alla resor runt om i världen?

Nyss har jag läst Siri Hulsvedts bok om den nästan henne förtärande sorgen efter maken Paul Auster. Vid ett flertal tillfällen har hon, efter hans död, känt lukten från hans cigariller. Så starkt som om han vore i ett angränsande rum.

Vad vill de döda oss? Borde jag ringa ett medium, en andeskådare? 

[1] Själv har jag av damer fått höra att jag look alike Donovan, Sighsten Herrgård, Michael Douglas och John Cleese. Dock inte samtidigt.