Varning för ful sockerdricka!

Bild: Icakuriren

 

"Sverige måste vara världens mest alkoholhysteriska land", menar Johan Croneman i Icakuriren 8 augusti 2026. Croneman är den ende jag aktivt söker efter på DN:s kultursida. Den ende jag så gott som alltid finner värd att läsa. Även om jag från och till är oenig med honom.

Någon devot beundrare är jag inte. Läser kritiskt. Så som det skall vara.

Nu har jag till min glädje upptäckt att han medverkar i Icakuriren också. Alltid vass och giftig som krönikör.

I den senaste krönikan uppmärksammar han att från och med 1 juli skall man kunna få sig en stänkare hos frisören eller i blomsterhandeln. Fantastiskt, eller vad? Frihetens klockor ringer i Sverige. Landet med ett efterhängset rykte om att vara så förbenat tråkigt med alla förbud. 

Hit med ett gäng tulipaner och en Mariestad Export. Skål, ta mig fan!

Men apropå giftigt.

Min salig mor fruktade spriten. En ängslan som var erfarenhetsbaserad. På nära håll på Bruket hade hon med egna ögon sett vad som hände om man "festade" som uttrycket löd. Män som gick under. Familjer som splittrades. Olycka följde på olycka i en nedåtgående spiral. 

Alkoholen som arbetarklassens gissel. Mot den försökte förgäves mammas partikamrat Fabian Månsson motionera i riksdagen. Med särskild inriktning mot brukssamhällen.

Först tar mannen supen. Sedan supen mannen. Skrev Jan Myrdal. Som till skillnad från många författarkolleger inte trillade dit.

Mamma varnade mig för vad hon kallade den fula sockerdrickan. Tyvärr fick jag smak på den i tidiga ungdomsår. Drickandet har ställt till med många problem i mitt liv. Slut med det. 

Jag är av uppfattningen, motbevisa mig om jag har fel, att Sverige och svenskarna inte klarar den mindre restriktiva alkoholpolitik som Tidöregeringen gladeligen sjösätter, utan ordentlig risk- och konsekvensanalys. 

Jag vet att den uppfattningen delas av kvinnor gifta med alkoholister. 

Ju fler restriktioner, desto svårare att komma åt sprit för att missbruka. Ur det perspektivet var Motboken en god idé. Liksom Systembolaget är det. 

Nå, slutar dricka gör bara den som själv vill det. Inte för att någon annan ligger på. Bortkastad möda.

Och så har vi de där som förfäktar Minnesotamodellen. Importerad från USA. Påstår att alkoholism är en obotlig, kronisk sjukdom. Att jämställa med diabetes. Insulinet skulle vara AA-mötena. Att ta sig ett recidiv, så heter det, är med sjukdomsperspektivet till hands förklarligt. 

Och legitimt. Inget att fördöma. Den som återfaller behöver inte lida av dåligt samvete. Han eller hon är ju sjuk. 

Vad är det för vrøvl, som dansken säger.

Alla vet att Jeppe super. Men inte varför. Återkommande uppfattning. 

Jo, det vet vi. För att han vill. Och inte vill sluta dricka. Svårare än så är det inte.