Au revoir, Tversted!

Jag känner mig inte som Bodil Malmsten när hon efter sju år måste lämna sitt älskade Finistère i Frankrike. Jo, i ett avseende. Jag lämnar Tversted men överger det inte. Om Gud vill och skorna håller, som morfar sa, kommer jag tillbaka nästa höst. 

Inget är säkert, inte när man har samlat på sig så många levnadsår som jag. Har jag blivit fatalist? 

Fyra underbara, jag tvekar inte att använda det starka ordet, efterårsveckor i Krøyerland. En ovanlig höst, med sommarkänsla, muntert kvitter från småfåglar som väl borde vara i Afrika vid den här tiden på året. 

Nå, vi upplevde något liknande hösten 2000. Om våren hade den mycket hårda behandlingen på Onkologen i Upsala avslutats, jag hade överlevt den, om än med kroniska biverkningar, håret kommit tillbaka, lockigt och fint, och vi tillbringade en månad i Skagen i ett lånat hus. 

Sol varje dag över toppen på Danmark som det heter i turistbroschyrerna.

Liksom nu, samma väder. Knappt något regn. Jag älskar att vara här. Kliva upp på morgonen när den nya dagen gryr, iaktta hur hjortarna betar därute på heden, Vesterhavet breder ut sig i fjärran. Sätta mig vid datorn och skriva. 

Den nya bok om Joseph Beuys jag arbetar på låter sig inte skrivas bara så där. Men jag kämpar på.

Och byter ingångsperspektiv. Just nu, jag reserverar mig för eventuellt kommande perspektivbyten, "använder" jag Beuys för att genom honom ställa frågor om livet och konsten. Jag har benämnt texten en "poetisk essä" och så förefaller dess form också bli. 

Samtidigt gläds jag åt att min bok Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod är tryckt. (Kommer även att finnas som e-bok.)

I den summeras, med hjälp av belysande exempel från olika lärosäten, alla år när jag försökte att tillämpa en "anti-pedagogisk" ansats som undervisare.*

Avviker du från den breda kokboksvägen, med strikta metodregler om hur man "får" och inte

får göra när man skriver vetenskapliga uppsatser, måste du räkna med motstånd från studenter och kolleger. Samtidigt har du roligt och stimuleras. 

Alla många tillrop på min födelsedag på "den tyska enhetens dag" igår, ja även idag, värmer hjärtat. Det har gjort vistelsen ännu bättre.

Au revoir, Tversted! 

*Lasse Ekstrand: Varning för galna pedagogiksjukan, Universitetsläraren nr 6 2001.

Utanför annexet lättar dimman

Ånyo skrivtimmar om förmiddagen med datorn i knäet, sittande i knarrig korgstol. Ett ovanligt varmt, danskt efterår (höst på svenska). Inte som fjolårets, ihållande regnigt och bistert. 

Men nästan varje morgon sänker sig dimman över Krøyerland. Jag försöker att rekapitulera vad socialantropologen Claude Lévi-Strauss skrev om dimman som ett symbolbärande väderfenomen. Han utgick ifrån urbefolkningsmytologiska föreställningar.

Jag minns plötsligt en idé jag fick om en pjäs, ett röstspel, som skulle ta fasta på de dimmaskiner som avsåg skydda Hitler i Örnnästet i Berchtesgaden, genom att utlösa dimma, eller tjock rök, om anfallande flygmaskiner hotade. 

I den konstgjort producerade dimman i skådespeleriet skulle i olika avseenden förbjudna röster höras, anonyma och röstbärarna därmed icke möjliga att identifiera för att straffa. 

Dimman fungerande beslöjande och därför tillåtande de "hemskaste" utsagor, vulgära och misantropiska, rasistiska och föraktfulla, det var min idé. Fula saker som absolut inte får sägas högt. Men som gror i den europeiska underjorden.

Jag testade idén på dramaturgen Joakim Stenshäll som jag samarbetade med i olika projekt på Folkteatern i Gefle.  Jag tror inte att han hann reagera på den, förmedla det till mig, innan döden plötsligt slog till. Hans liv släcktes alldeles för tidigt. 

Ämnet förbjudna röster, numera pratas det ju om deplattformering och annat åsiktsstrypande, hade länge upptagit mig. I min första bok på Bokförlaget Korpen, Eolus & Herakleitos (1993), skrev jag om vad jag kallade icke rumsrena

tänkare och författare.  

Nämnde existensfilosofen Martin Heidegger bland andra. Honom har jag genom åren återkommit till. Nyligen i tidskriften Förr och Nu:s senaste nummer, 3/2024. 

Nazisympatisören Heideggers filosofi vägrar många ta i med tång, fy, fy. Beröringsskräck? Vad med den lysande stilisten Céline, antisemiten? Profascisten, den eminenta poeten Ezra Pound, som spärrades in? "Snuskgubben" Bukowski, det drastiska berättandets okrönta mästare? 

Bara män, kommer inte på något kvinnligt exempel.

Tänkandet, nu syftar jag på ett seriöst och reflekterande sådant, klarar sig inte utan de icke rumsrena uppfattningarnas gensträvighet. Man behöver inte vara överens. Tvärtom. Ens argument vässas, det är poängen med att konfronteras med det "svårsmälta". 

Som med Jan Myrdal och hans syn på Kampuchea och de röda khmererna, eller krossandet av upproret på Himmelska fridens torg. Min framlidne vän Gunnar Adler Karlsson med sin biologism. Stefan Lindgren om Ryssland och Ukraina. Knut Lindelöf om Israel och den pågående etniska rensningen, även om kriget i Ukraina. 

Samtliga uppräknade i olika mening representerande icke rumsrena uppfattningar ställt mot den "allmänna opinionen" om hur man bör tycka i känsliga frågor. Eller vad som är lämpligt att förfäkta för att inte bortdefinieras.

Intellektuell anständighet kräver att man inte avfärdar, utan motargumenterar och motbevisar - som i extremfallet förintelseförnekaren David Irving. Svårt för svenska opinionsbildare, ideologiskt förgiftade. Värst kulturjournalisterna. 

Något röstspel blev det inte. Endast en fotnot i boken Gravspegel (2007) om "terroristen" Ulrike Meinhof, en av de ledande i stadsgerillan RAF i Tyskland. Denna "förskräckliga" varelse. Nå, se där! Ett exempel på en icke rumsren kvinna.

Den mycket begåvade teaterkonstnären Joakim dyker titt som tätt upp i mitt medvetande. Djupt saknad. 

Bild: Klart

Även publicerad på lindelof.nu 2o24-09-30

Ett Tyskland - två folk

Idag, på min födelsedag, firas i Berlin med pompa och ståt Der Tag der Deutschen Einheit. I år trettiofyra år sedan DDR officiellt upphörde (3 oktober 1990) för att inlemmas med Förbundsrepubliken. Tiden bara flyger iväg.

En från allra första början konstgjord stat, denna östtyska, ”demokratiska” republik. Från födelsen dödsdömd, i skuggan av storebror Sovjetunionen. Allt pankare. Försökte in i det sista låtsas om något annat. 

”Sålde” hämningslöst politiska fångar till Väst för att dra in valuta. Hjälpte till med att smuggla vapen. (Boforsaffären.)

Retoriken förblev ihärdig från stalinistiskt anstrukna politruker, ända fram till det bittra slutet. "Muren skall stå i hundra år." Trodde Erich Honecker verkligen på sina egna ord? 

Michail Gorbatjov deltog pliktskyldigt i fyrtioårsfirandet av republiken 1989. Fällde de klassiska orden: ”Den som kommer för sent straffar historien.” 

Lyssnade Honecker? Fattade han? Knappast, han fortsatte nog ända fram till fängslandet att leva med villfarelser som underhållits av hans närmaste medarbetare och av Stasi. Avled efter att ha skickats iväg till Chile och hustrun Margot.

Det krävdes fängelsestraff för ”republikfiender" i Östtyskland. Politiska motståndare fanns inte. Per definition kunde det nämligen inte finnas några sådana. 

Det är mig obekant om man lånade besynnerliga diagnoser från storebror för att sjukförklara de uppstudsiga, bland dem internationellt kända såsom Biermann och Havemann: "reformistisk inbillning", "smygande schizofreni” eller "ovanligt intresse för filosofi, religion och konst".

Stalinisterna ville ge sken av att det socialistiska lyckoriket hade förverkligats på jorden. Jag vet att svenska vänsterintellektuella, namnkunniga sådana, ryckte ut till samma DDR:s försvar. 

Åkte till Östberlin och  lät sig smörjas. Vände ryggen åt dissidenterna i Stasi-fängelserna. Så skamligt.

I Stockholm i ABF-huset hörde jag våren 2019 Jan Myrdal, under det seminarium som tillägnats honom - ”den vanartige”, hylla DDR för dess jämställdhetspolitik. De mot DDR sympatiska tongångarna upprepas i hans bok Maj. En kärlek (1998, 2020), som jag just nu omläser.

Armt, på min ära. Något måste man hitta på. Om inget annat. Prova detta med att lyfta fram kvinnornas villkor. Glöm resten.

I tysk tv brukar det dessa dagar visas en rad intressanta reportage med anledning av att det gått mer än tre decennier sedan die Wende. Desillusionerade ossisar, Helmut Kohl lovade dem storstilat men utan täckning att de skulle få det som i Väst, säger die Anschluss och röstar på högerpartiet AFD. 

Reportage utifrån landet i det som en gång var DDR. Idylliska byar nära den forna, hårt bevakade gränsen med soldater beredda att skjuta för att döda sina landsmän. Böljande landskap. Deutschland, Du bist so schön.

Det förefaller mig absurt hur den "inre gränsen" skar sönder Tyskland. 

Och, ännu mer, att människorna fann sig i det. Stod ut. Blev ossisar. Gråa i själ och kroppar. I ”gammalmodiga” kläder. Brist på i princip allting.            

Muren föll, vad hände med ossisarna? De realsocialistiskt strikt fostrade. Under DDR jamade de med och höll masken. De allra flesta. Så fort de fick chansen gjorde de något helt annat, bytte den röda skjortan mot en blå eller brun. 

DDR, denna förtryckarstat, berättar för mig om något djupt olustigt. Hur vi anpassar oss och lyder. Ljuger. Löper med. Håller masken. 

I den tragiska meningen finns ingen anledning att fira något jubileum. Ett Tyskland - men samma östtyskar. Två folk. Trots att man i entusiasm under de stora demonstrationerna i DDR hösten 1989 skanderade: ”Wir sind ein Volk!”

Det är väl åldern!

Jag läser, högst förstrött och ointresserat ska genast utan vidare bekännas, om den senaste Bokmässan i Lilla London. Den stad på Bästkusten som penningtäta norrbaggen Storgalen fått för sig att demolera atmosfären i med sina monsterbyggen. Hands off!

Jag har närvarat i egen hög person vid Mässan några gånger. Även framträtt. Pratat medborgarlön, Beuys, Søren Krøyer, Gefle som "kulturhuvudstad" (det var väl ändå att ta i!). Svårt att sticka ut i myllret och det öronbedövande sorlet på denna böckernas Kiviks marknad. 

Roligare, förstås, på den senare. Mer av tjo och tjim, som Brynästränaren Gällstedt brukar säga. Sockervadd och ormtjusare. Karuseller och knallar.

Jag saknar inte Mässan. Känns som om samma skiva spelas varje år. Jag noterar i förbifarten välbekanta namn, tjatigt att göra det. Undrar: åker de idogt positionsbevakande kändisarna på det kulturella fältet någonsin hem eller sover de över till nästa gång för att inte riskera något? 

Synas bör man, annars dör man. Som optikern sa. Ser dock inte namnet "Greider". Fastnat för gott i en tv-soffa uppe i Fjollträsk, denne ständigt snackande salongsradikal?
 

Samma skiva-känslan gäller inte bara mässan. Intet nytt under solen för den som beviljades, eller hur förstå det, ett långt liv. 

Recension av en debuterande köpenhamnspoet med somaliskt blod i ådrorna. Ung jänta. Hyllas i det rödvita landet. Vad hon skriver om? Ja, vad tror ni? Hon applåderas av de rättänkande pk:arna, klart man då fattar vad poesin går ut på. 

Inget woke-diktande för Ekstrand. Nä, tacka vet han Strunge! Och Vita Andersen.

Fyrtornet, landshövdingsmiffot, Kinberg Batra sparkas. Ännu en korrupt figur inom den politiska kasten, tas förstås om hand av samma kast som vårdar de sina. Till elefantkyrkogården med bibehållen lön. "Oklara arbetsuppgifter." Jojo, kyss mig därbak.

Hand i hand med känslan av upprepning, den av leda. Jag har svårt att engagera mig i vad som utanför min alltmer skröpliga gestalt sig tilldrager. Varför bry sig, vad tjänar det till medan solen går upp och ned? 

Det är väl åldern. Gammelmanströttheten.

Jag hör någon muttra: för guds skull lyft blicken från den svenska ankdammen, mannen! En hel värld står i brand. Krig rasar i Mellanöstern, i Ukraina, Afrika. Kanske bryter ett storkrig ut, med kärnvapen och hela baletten. Fattar du? Ryck upp dig! Börja preppa!

En gång i tiden engagerade jag mig. I FNL-rörelsen, strejkrörelsen, alternativ produktion-rörelsen, anti-kärnkraftsrörelsen, Solidarność, begav mig till Ramallah på Västbanken för att i handling visa solidaritet med dem av Israel ockuperade. 

Numera följer jag världen på bekvämt (?) avstånd i de tillrättaläggande medierna med rapporterande journalister som inte förtjänar att kallas så. Förfasas. Men inget utöver det. Förblir åskådare. Borde jag skämmas?

Det är väl åldern. Mitt mantra som jag upprepar så fort jag hinner. Arma, gamla gubbstrutt!

Foto: Glass älskar gubbfan! Få intaga den -  helst en Tversted Super Isvaffel, fem kugler, guf och flødebolle - invid Vesterhavet. Då mår han. 

Utanför annexet lättar dimman

Ånyo skrivtimmar om förmiddagen med datorn i knäet, sittande i knarrig korgstol. Ett ovanligt varmt, danskt efterår (höst på svenska). Inte som fjolårets, ihållande regnigt och bistert. 

Men nästan varje morgon sänker sig dimman över Krøyerland. Jag försöker att rekapitulera vad socialantropologen Claude Lévi-Strauss skrev om dimman som ett symbolbärande väderfenomen. Han utgick ifrån urbefolkningsmytologiska föreställningar.

Jag minns plötsligt en idé jag fick om en pjäs, ett röstspel, som skulle ta fasta på de dimmaskiner som avsåg skydda Hitler i Örnnästet i Berchtesgaden, genom att utlösa dimma, eller tjock rök, om anfallande flygmaskiner hotade. 

I den konstgjort producerade dimman i skådespeleriet skulle i olika avseenden förbjudna röster höras, anonyma och röstbärarna därmed icke möjliga att identifiera för att straffa. 

Dimman fungerande beslöjande och därför tillåtande de "hemskaste" utsagor, vulgära och misantropiska, rasistiska och föraktfulla, det var min idé. Fula saker som absolut inte får sägas högt. Men som gror i den europeiska underjorden.

Jag testade idén på dramaturgen Joakim Stenshäll som jag samarbetade med i olika projekt på Folkteatern i Gefle.  Jag tror inte att han hann reagera på den, förmedla det till mig, innan döden plötsligt slog till. Hans liv släcktes alldeles för tidigt. 

Ämnet förbjudna röster, numera pratas det ju om deplattformering och annat åsiktsstrypande, hade länge upptagit mig. I min första bok på Bokförlaget Korpen, Eolus & Herakleitos (1993), skrev jag om vad jag kallade icke rumsrena

tänkare och författare.  

Nämnde existensfilosofen Martin Heidegger bland andra. Honom har jag genom åren återkommit till. Nyligen i tidskriften Förr och Nu:s senaste nummer, 3/2024. 

Nazisympatisören Heideggers filosofi vägrar många ta i med tång, fy, fy. Beröringsskräck? Vad med den lysande stilisten Céline, antisemiten? Profascisten, den eminenta poeten Ezra Pound, som spärrades in? "Snuskgubben" Bukowski, det drastiska berättandets okrönta mästare? 

Bara män, kommer inte på något kvinnligt exempel.

Tänkandet, nu syftar jag på ett seriöst och reflekterande sådant, klarar sig inte utan de icke rumsrena uppfattningarnas gensträvighet. Man behöver inte vara överens. Tvärtom. Ens argument vässas, det är poängen med att konfronteras med det "svårsmälta". 

Som med Jan Myrdal och hans syn på Kampuchea och de röda khmererna, eller krossandet av upproret på Himmelska fridens torg. Min framlidne vän Gunnar Adler Karlsson med sin biologism. Stefan Lindgren om Ryssland och Ukraina. Knut Lindelöf om Israel och den pågående etniska rensningen, även om kriget i Ukraina. 

Samtliga uppräknade i olika mening representerande icke rumsrena uppfattningar ställt mot den "allmänna opinionen" om hur man bör tycka i känsliga frågor. Eller vad som är lämpligt att förfäkta för att inte bortdefinieras.

Intellektuell anständighet kräver att man inte avfärdar, utan motargumenterar och motbevisar - som i extremfallet förintelseförnekaren David Irving. Svårt för svenska opinionsbildare, ideologiskt förgiftade. Värst kulturjournalisterna. 

Något röstspel blev det inte. Endast en fotnot i boken Gravspegel (2007) om "terroristen" Ulrike Meinhof, en av de ledande i stadsgerillan RAF i Tyskland. Denna "förskräckliga" varelse. Nå, se där! Ett exempel på en icke rumsren kvinna.

Den mycket begåvade teaterkonstnären Joakim dyker titt som tätt upp i mitt medvetande. Djupt saknad. 

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-30