Jag reste med SJ, ännu inte akronym för "Skammens Järnvägar", en kall och snöig vintereftermiddag i mitten på 70-talet från Upsala till Gefle, inbjuden att om aftonen gästföreläsa på Lärarhögskolan. Jag minns inte om vad.
Men hågar att något satt i väggarna som inte fanns i Upsala. Svårt att med ord sätta fingret på exakt vad. Men det kändes instinktivt som något att värja sig mot, akta sig för, se upp med. Jag anade något diffust "toxiskt" som di säger nuförtiden.
Åhörarna, medarbetarna, föreföll slitna och trötta. Ett utschasat, underbetalt gäng i kläder som hos mig framkallade associationer till förskolepersonal, det vill säga informell och ledig klädsel. Sladdrig tröja och jeans.
Praktisk mundering när glytten klättrar och spiller på personalen.
Pedagogiskt orienterade så in i baljan, diskursivt enögda. Alla problem var pedagogiska problem och skulle lösas som sådana. Försök inte hävda något annat. Basta! [1] Omöjligt föra en meningsfull diskussion.
Kanske minns jag inte tillställningen för att jag förträngt den. Dess magra intellektuella innehåll. Ljusår från Upsala och de spänstiga samtal i konstruktiv oenighet som jag var bortskämd med från Sociologen.
Jag hade aldrig tänkt återvända till Gefle, faktiskt min födelsestad eftersom BB låg där, och läroanstalten. Men oförutsägbara falla ödets lotter. Jag kom tillbaka, av strikt privata skäl som jag inte går in på här, för en tillsvidare-anställning som universitetslektor.
Lärarhögskolan hade då övergått i en av de regionala högskolor som S-staten inrättade sent på 70-talet, när högre utbildning skulle spridas över landet. Glöm de klassiska universiteten, Upsala och Lund.
Nu Västerås, Sundsvall, Växjö, Örebro och andra av strukturell arbetslöshet plågade orter som de "moderna" universiteten skulle utlokaliseras till. Arbetsmarknadspolitiska skäl vägde blytungt. Det skulle inte bildas, det skulle utbildas för jobb. Nyttan en ledstjärna.
Ny benämning, men det som jag ofrivilligt känt i samband med min gästföreläsning satt fortfarande i väggarna. Och de trötta och slitna fuxarna jag mött var till övervägande del fortfarande kvar när jag ånyo klev in.
Vilket präglade den förhärskande organisationskulturen, ledde bort från den kritiska tankens förlösande mot pedagogik och beprövade "didaktiska" metoder. En organisationskultur ändrar man som bekant inte på över en natt.
Lägg till en babblets kafferepskultur, gärna tårta om någon fyllde år eller blivit med katt, som inget med en akademisk seminariekultur hade något att skaffa.
En av de övervintrande, en inom parentes minst sagt matfrisk kvinna från Sandviken, blev chäf när principen primus inter pares skulle väck. Chäfer in som på vilken fabrik som helst. Den ena värre än den andra. Produktion som produktion. Nu skulle det slipas och hyvlas!
Åren rann snabbt i väg, som de tenderar att göra, jag blev kvar på högskolan. Höll mig borta från den föga stimulerande arbetsplatsen så mycket jag bara kunde. Tack, gode gud, för distanskurserna som sköttes som på forna Hermods!
Jag kunde stanna hemma vid datorn och kasta ett förstrött öga på de inskickade uppgifterna. Nå, en del intressanta kursdeltagare som de kvinnliga handbollsproffsen i Aalborg. Granna töser, googlade jag fram.
Eller en långsittare, dömd till tjugofem år efter mord, på Kumla-anstalten. Mycket studiebegåvad och ambitiös. Jag frågade om polismördaren Tony Olsson. "Han sitter ett par celler bort. Vi är kompisar."
Inifrån kunde jag bevittna förfallet i spåren av chäferiet. Toppstyrningen. Fega, tigande medarbetare som i smyg satte öknamn på chäferna. Teg, lismade och kröp, när de stod ansikte mot ansikte med samma chäfer.
Den personliga lönesättningen befrämjade den ryggradslösa hållningen. Psykosocialt rena misären. Mer än en bland de anställda for riktigt illa - behandlades som skräp av chäferna. [2] Än så i dag om jag förstått saken rätt.
Jag har frågat mig mer än en gång efter utstämplingen från högskolan, med en löjligt låg pension efter alla år i statlig tjänst: ska verkligen mina skattepengar gå till att finansiera denna chäfernas lekstuga? Svaret blir alltmer givet.
[1] Det föranledde mig att långt senare varna för "den galna pedagogiksjukan".
[2] Mest skrämmande, som psykologen och arbetslivsforskaren Ingela Thylefors undersökningar också visat, är att de som står upp straffas.
Foto: Anstalt? Mentalsjukhus? Nä, statlig högskola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar