Äntligen dags igen!

Dags igen. Äntligen! Med hjälp av guldgruvan Öppet arkiv på SVT Play återvänder jag till det Haga som en gång var. Den gången en genuin göteborgsstadsdel med själ och karaktär. Innan den gentrifierades. Välbeställd medelklass ockuperade Haga i sällskap av barnvagnar och latte.

En det ekonomiska oförnuftets era när pluskan, snarare kreditvärdigheten, allena styr boendet. Vart tog den behovsstyrda samhällsekonomin vägen? Förlåt om jag låter som en förtvivlad sosse typ Daniel Suhonen. Men jag avskyr det marknadssamhälle som blev.

Varje dag i dumburken, som vi sa när televisionen intog våra finrum, dyker det upp en välkammad "expert" från någon storbank, som Swedbank eller Nordea, eller en branschorganisation som med ödesmättad stämma kommenterar "ränteläget". 

Som vore det en naturlag som härskade. Och vi, arma varelser, bara har att följsamt anpassa oss, med dystra miner traska patrull under räntekurvan.   

Likadant med "inflationsspöket". Bortom mänsklig påverkan. Som om hökarna, Icander, mister Coop och allt vad de heter, inte passade på att sko sig och lät priserna skjuta i höjden! Jojo. Ett paket glasstrutar som förr kostade runt 22 bagis, kostar nu nästan 36 riksdaler.

Och inte svarar vi, förslavade konsumenter, som i Nobelpristagaren Darios Fos till uppror manande pjäs: Vi betalar inte! Vi betalar inte! Glöm uppror och svenskar, två inkompatibla storheter.

Titt som tätt dyker en nationalekonom, en före detta kollega till mig, upp i rutan. För att med allvarsam min, typ begravningspastor under sorglig förrättning, servera tittarna en ekonomisk

"analys". Borde förstås heta partsinlaga. 

Han är ju nära knuten till näringslivet och kapitalisterna, företräder ett särintresse. Inte fasen är han "objektiv", som vi skall förmås inbilla oss. Men så lättlurade är vi väl ändå inte, eller?

Lagt på sig har han. Måhända det goda salongslivets barlast. En kopia av Astrid Lindgrens

Karlsson på taket, men utan propeller bak. Och mindre hår. Kostymknapparna kämpar för att hålla tillbaka kistan. Påminner om justitieminister Strömmer med sin kroppshydda.

Jag hann, årsrik som jag hunnit bli, uppleva Haga innan det skulle "saneras". Det levande Haga. Med kreativa bebyggare, konstnärer och andra fritt verkande varelser. Jo, det förstås. En och annan vinddriven Hagabo, begiven på starkt. Men inte så att det störde. 

Gamla Röva! Jag säger bara: gamla Röva! Alla sittningar i glatt och stimulerande sällskap, decennier sedan. Och inte långt borta: Gillestugan på Järntorget. Där jag hörde Totta Näslund sjunga på övervåningen. Dryg, som alltid. Men as a singer number one of the them all.

Var det för övrigt inte på Pustervikskällaren som Strängnäskisen möttes av en aggressiv hop propalestinier - "Hamasanhängare" enligt GP:s utsända - som högljutt avbröt honom mitt i hans svåravlyssnade svada? 

Han har det inte lätt, lillgrabben. Inte någon statsman att skicka till Bryssel, Istanbul eller Tjotahejti. En yrkespolitiker bland andra av samma slag. Tretton går det på dussinet. Helt i avsaknad av karisma och pondus.

Skånerostat kaffe, strunt samma att javan aldrig kostat så mycket som nu, på termos. Lussekatter och pepparkaka. Tända ljus (batteridrivet för säkerhets skull, inget levande att tankspritt glömma för en gammal man). Högtidsstunden tarvar detta framdukande. 

Varje år likadant. Jag vet inte hur många gånger jag hört den välbekanta signaturmelodin tona fram. 

Men det är åtskilliga, ända sedan 80-talet. Jag tröttnar aldrig. Inte en chans. Klappret från hästhovar mot gatstenarna, det ekar mellan trähusen. Ljuv musik. Förväntan stiger. 

Och så öppnas dörren till det trivsamma, om än en smula skamfilade, huset på Skolgatan 15. 

Hembjudna är vi alla tittare, borde jag skriva fans?, till skrothandlarna Albert och Herbert Karlsson. I stallet frustar trogna vapendragaren Herkules. Spelet kan börja! 

Den pliktfyllde sonen Herbert ligger i som en rem, oavsett vänder och vind. Fassan är på honom, tjötar och går an. Men ingen kan ta miste på värmen och kärleken dem emellan. Så där som jag velat ha det med min fassa. Även utan kuse. Det blev inte så.

Nu väntar tjugotre härliga avsnitt! Innan röda hund i det sista avsnittet slår till på självaste julafton. När Karlssons skall ha "främmat" och dukat fint med dignande julmatsfat. Ajajaj, nu avslöjade jag för den som inte redan sett. Keep your big mouth shut!

Förlåt, jag blir lätt så ivrig när jag kommer i gång. Skärp dig, Ekstrand!

Cederhök och von Brömssen, det såta paret. Hur mycket av dialogen följer ordagrant manus, hur mycket är improviserat och spontant frambragt i stunden? De förefaller så avspända och samspelta, far och pöjk. Som vore det på riktigt. 

Vänta. Det är det, ju. Eller? Har jag missat något i hastigheten?

Varje första december återser jag och njuter av vad som runt fassan och Hebbe lelle sig utspelar. Ingen julmånad utan far och son Karlssons eskapader. Traditionalisten, den melankoliskt lagde Ekstrand, måste få sitt. I en ond tid med krig och elände. 

En bättre verklighet än den föreliggande. Kliver jag in i. Om än inte så många minuter. Men så länge det varar, fröjdas jag. Aldrig annars sätter jag numera mina fyrtiosexor i Haga. Blir bara på dåligt humör över det kulturella förfallet.

Susar i karetan förbi varje höst, till och från Stenabåten. Storgalen, eller vad den där superkapitalisten till norrbagge heter, har rest skyskrapor. Och så den där "Linken" med lång tunnel. Atmosfären raserad. Mitt älskade Göteborg is no more. I likhet med Haga.

Foto: Öppet arkiv