Danmark och jag - kärlek och klarsyn

Mitt förhållande till lilleputtlandet på andra sidan vattnet, med det högst besynnerliga, grötiga idiomet, är speciellt. Kanske ett bättre eller ärligare ord för att mer precist beteckna det: kluvet. Långvarigt ordet som fångar det på pricken, i alla fall.

Det bara blev så. Utan föregående plan eller dröm.

Vår relation inleddes sent 50-tal. När jag tillsammans med pappa Gösta och min svåger Birger tog färjan, ingen upplevelseförminskande bro nedtryckt i havet den gången, till København. 

Jag tror att vi åkte från Siwans Landskrona. Åtminstone minns jag det så. 

Körsbärslikör och hårresande stark elefantöl för gubbarna. Lite pirum och glada i hatten onekligen när vi återvände till fosterlandet efter dagsturen. 

Röd pølse för mig. Inhandlad från en kiosk utanför Rådhuset, nära Strøget. Inte långt från Tivoli, som vi hoppade över. Alldeles för långa köer.

Kändes härligt syndigt att bita i den illröda korv som inte gick att få i Sverige. Till detta knallgul, läskande citronvand. "Kall som en isbjörnspitt", som oförliknelige Sten Broman brukade säga.

Andra halvan av 70-talet var det nordjylländska Aalborg som gällde. 

För där, som lektor i politologi (statsvetenskap) vid Aalborg Universitetscentrum, fanns Erik Christensen som delade forskningsintresse med mig, grabben från Bruket: den lokala fackföreningsrörelsen. 

Som i mitt fall landade i en avhandling som det blev ett satans liv om. Men det är en annan historia. 

Mer än en gång åkte jag omvägen via København. Annars den "naturliga" vägen den via Göteborg och Frederikshavn. Med Stenas färja från och till Lilla London. Sessanlinjen när den fanns. Salig i åminnelse.

Omvägar är de bästa vägarna! Det vet alla tillvarons muntra flanörer. Jag lärde, genom att rida på apostlahästarna, känna den rödvita huvudstaden. Kärleken till den består än idag. Även om jag inte undgått att notera gentrifieringen av forna proletära Vesterbro. Min favoritstadsdel.

Numera "utmanas", det heter så nuförtiden i alla upptänkliga sammanhang, den av Frederiksberg. Kostar säkert en hel del pluring om man vill fixa en hyfsad barre där. Samtiden tillhör välbeställd medelklass. Fattiglappar och svenska pensionärer: släng er i väggen!

Ända sedan slutet på 80-talet har min närstående och jag tillbringat fyra till fem veckor varje år i ett hyrt hus utanför Tversted invid Vesterhavet. De senaste tre-fyra åren om efteråret, hösten. 

Tidigare var det om sommaren och i sen juni som vi, förväntansfulla och glada, kom inrullande i vår Toyota.

Danmark är ett nästan bedövande yndigt land. Ofta, ocensurerat elakt och måhända orättvist, tänker jag tyst för mig själv när jag måste åka genom Sverige : "Fy fan, vad fult det är." Orterna Gud glömde. Gimo och Tierp. 

För att inte säga Skutskär och Iggesund. Hofors och Avesta. Och många andra. Självmordshålor. 

Definitivt inga stimulerande livsmiljöer. Äta, sova och producera (om man inte är arbetsbefriad). Inte enbart varor i det sistnämnda fallet. Om det vore så väl. Även fabriksjälar. Och kontinuerligt, i fyrskift. 

I Danmark ryms både frisinne, alkohol i butikerna och snålhet ned på öret. Lägg till den danska humorn som är minst sagt svårbegriplig för en typisk Svensson. Skadeglädje ett nationaldrag. Svårt att snappa för en turistsvensk. Omfattande, mångåriga studier krävs.

Så, kluvet är nog ändå det adekvata ordet. Men när jag nu, håller inte räkningen på vilken gång i ordningen, ser Badehotellet i tv. Utspelandes sig i det undersköna landskap vi vistats i så många gånger. Då faller jag pladask. Motståndslöst. 

FOTNOT. Skriver detta under ännu en Malmövistelse. I skuggan av Turning Torso., Västra hamnen.  På Kockums forna varvsområde.