Jag försökte läsa en dagbok skriven av Marianne Lindberg De Geer som hon valt att offentliggöra. Fråga mig inte varför jag grep mig an den, jag har inget bra svar. Gubben hennes har alltid förefallit mig betydligt intressantare. Ta bara underbara "Tårtan".
Jag började läsa, jag försökte verkligen att arbeta mig igenom boken, slet pliktskyldigt med den, men tröttnade.[1] "Klägget" sa grabben från Oskarshamn, Juholt, efter att ha avpolletterats för att han lät som en radikal socialdemokrat, typ Axel Danielsson eller August Palm, från förr.
"Bubblan" säger jag.
Di där i Söderreservatet i Fjollträsk ser inte sin egen diskursiva instängdhet. De skulle behöva ut i provinsen bland verklighetens folk, andas frisk luft och skörda nya perspektiv. Att MLDG bodde många år i Göteborg verkar inte ha avsatt några spår.
Ingen Kal och Osborn-vits från den humorlösa. Tyvärr smyger sig det humorbefriade in i och färgar stilen. Vad du gör som skribent, var aldrig tråkig! Med risk för att kasta sten i glashus. Men nu är det sagt och kan inte tas tillbaka.
På tåget ner till Malmö, från Stockholm singelplats i första klass, ingen bredvid smaskande mandariner eller bärande på covidsmitta, läser jag en recension i Expressen 241103 av ännu en dagbok som MLDG publicerat.
Tydligen samma teman som jag efter ett antal sidor tråkades ut av, förutom MLDG:s political correctness, men med en mer melankolisk ton. 80-årsdagen närmar sig. Skuggas av döden.
För en kort tid sedan gick min första hustru bort. Mina döttrars moder. Jag hade inbillat mig att hon, trots en mörk prognos efter att cancern diagnostiserats, skulle få leva några år till. Men icke. Plötsligt skedde allt blixtsnabbt. Så där som det kan göra, nästan överrumplande.
Hennes död som en påminnelse om att min egen kanske inte är så långt borta. En synnerligen otrevlig tanke.
Häromkvällen pratade jag med en gammal (!) vän. Födda samma år som DDR utropades.[2] Vi har känt varandra ända sedan början på 60-talet. Lirat fotboll och rockmusik tillsammans. Många gemensamma minnen. Något av dem med fala fruntimmer inblandade. Long time ago.
Han har också kämpat mot tumörer, liksom jag. Nu skall han in på en extra röntgenundersökning. Det gör mig orolig. Noterar datumet i min mobilkalender.
En efter en av mina jämnåriga. Är det inte det ena, demens eller Alzheimer, så är det det andra, det vill säga bleka dödens minut. I och för sig brukar jag säga att jag haft döden som sällskap, en ovälkommen inneboende i mitt sinne, ända sedan min älskade mormor gick bort 1959.
Men det har ändå egendomligt nog känts som om den inte varit alltför nära. Med sin kalla andedräkt.
Och det trots ett livshotande insjuknande sista året på 1900-talet. Med dödsskräcken som ett brev på posten, metaforiken haltar förstås i och med PostNord som leverantör, vid ett par tillfällen. Det var förskräckligt, förlamande och ångestframkallande.
Nu är den bestående känslan att döden kryper allt närmare. Blir jag, som tydligen MLDG, mer melankolisk av det? Nä, melankolisk har jag varit så länge jag kan minnas. Ingen muntergök. Men kan dra en och annan göteborgsvits. Om någon insisterar. Som den nedanstående.
Kal: "Vet du, Osborn, vilken kroppsdel du alltid kan räkna med?" Osborn: "Näj, dö." Kal: "Fingrarna."
Den, ni! Visst är den görbra?
[1] https://lekstrand.blogspot.com/2023/11/mariannes-varld.html
[2] Låt mig få passa på att tipsa om en bok som vill nyansera bilden av DDR. Katja Hoyer (född 1985): "DDR bortom muren" (Lind & co 2023).
Foto: 123an´s Roliga historier
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar