Att välja dörr

Markurells i Wadköping. Foto: SVT Play

 

Filmen "Sliding Doors", huvudrollsinnehavarens namn hopplöst att stava utan att konsultera Google eller AI så det får vara, leker med tanken att ställas inför två alternativ. Beroende på vilket som väljs, så medför det olika konsekvenser. 

Jag känner människor som på ålderns höst uttrycker ånger över den livsväg de valde. Med filmens metaforik: de valde fel dörr. Men kom på det för sent. Eller kanske inte.

Ty vad är rätt respektive fel dörr, om det ska väljas? Och är det verkligen fråga om ett val? Inom företagsekonomin, med economic man som ideal, talas det om "rational choices" - du utgår ifrån olika handlingsalternativ som identifierats och beslutar dig sen för det bästa av dem. 

Men handlar det verkligen om val i våra föga rationella liv? Är det inte så att det snarare är så att vi inte väljer? Nu börjar det låta som en akademiskt snustorr begreppsexercis. Dags att konkretisera.

Våren 1968 skulle jag ta - det hette så på den tiden - studenten. Efter tre, allt tyngre gymnasieår på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Jag ingick i den sista kullen som tog studenten på det traditionella sättet, med muntlig prövning och externa examinatorer. 

Om ni har sett Hjalmar Bergmans "Markurells i Wadköping" på TV, med Edvin Adolpson lysande som den examinatorerna smickrande och smörjande krögaren, Eva Dahlbeck inte dum hon heller som hans hustru, vet ni vad jag talar om. 

Jag klarade mig, slapp smyga ut bakvägen, som faktiskt någon snöpligt, svansen mellan benen, tvingades till. Medan familjen väntade på skolgården, beredd att med skyltar och ballonger uppvakta den som dock "kört", som det hette, i sin examen. Det vill säga underkänts.

Samma vår höll jag fortfarande på med mitt rockband. Håret svallande långt. Tjat dag ut och dag in från mina föräldrar om att det måste klippas. Till slut gick jag med på att ta topparna, även om jag förespeglade tjatboxarna något annat och längre, hos mammas damfrisör. 

Enligt min vassögda storasyster, saknad så in i baljan, klippte den vänliga damen, med salong nere i Örtakolonin i Sandviken, exakt samma frisyr på alla kunder. Men billig var hon.

Studentmössa vägrade jag halsstarrigt att införskaffa. No way. I allra sista stund skedde det ändå. Moderns försorg.

På fotot från trappan till kyrkan i Sandviken, samtliga som avlagt studentexamen denna vår fångade på det, dokumenteras hur tydligt som helst, om man fokuserar, att mössan är på tok för liten. Det ser ut som om jag tryckt ner en kapsyl på skallen. 

Och inte går det att läsa in någon större lycka i ansiktet. Inte valde jag klippning och vit kepa. Jag gav efter för mina föräldrar. Deras idoga tjat, framförallt moderns eftersom min far var sjuk och skröplig, gav till slut resultat.

Till hösten blev det Upsala och universitetsstudier. Ett val? Tja, hade inte min dåvarande flickvän, som sedan något år sällat sig till de döda och ligger begravd i samma stad, knuffat på mig att jag "måste bort", kanske jag blivit kvar i Viken. För att "slippa" välja lärdomens stad.

Hur mitt liv vid dags datum då hade sett ut, det förmår jag inte föreställa mig. Jag slår bort det. Vad skulle det tjäna till fundera på det? "Life is what happens to you, while you´re busy doing other things", som John Lennon sjöng. I december 1980 sköts han ihjäl.