"En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan." (Per Lagerkvist)
På väg till Hedåsen och SAIKs Golfklubb (var snäll och observera att Skriftställaren inte håller på med golf!), med vidunderlig utsikt över åkrar och träddungar, stannar vi till vid Sandvikens kyrkogård i ett eftermiddagsljus som tydligt indikerar att våren är här. Hoppas jag i alla fall.
Utan att vara förtrogen med när det enligt TV-metereologerna med någorlunda säkerhet kan fastställas att nu det är vår. Men snart byter vi vintertid mot sommartid. Ett som är säkert.
Vi uppsöker, som alltid, Gösta Ekstrands familjegrav. Två stenar bort vilar mammas morfar. Martinsmältaren, som efter att ha bevistat ett möte med August Palm beordrades infinna sig på Konsulns kontor för avhyvling. Och krav på avbön från den allsmäktiga despoten.
Om detta övergrepp från den som stans underdåniga invånare alltid betraktat som samma stads frälsare har jag redan skrivit ett antal gånger. Och behöver inte dra det igen.
Jag betalar på årsbasis för att mina föräldrars grav skall skötas av kyrkogårdsförvaltningen. Samma gällde för martinsmältaren och hans driftiga hustru Katarinas grav. En kostnad jag delade tillsammans med en kusin icke bosatt i trakten.
Men liksom jag mån om att vårda våra genealogiska rötter. Knyta an till tidigare generationer.
Från och med detta år har jag dock sagt upp graven. Efter ganska så stor vånda. Stenen står kvar. Och fortfarande skylten bredvid den som informerar om att graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen.
Hur är det med kommunikationen inom samma förvaltning? Vet den ena handen vad den andra gör?
Nå, strunt samma. Stenen är hårt åtgången av de många årens väder och vind. Jag försöker, ännu en gång, dra mig till minnes vad John Berger poetiskt skrev om hur våra foton med tiden bleknar, liksom våra minnen. Förgänglighet, allt är förgänglighet.
Gravstenar som lämnas åt sig själva bleknar och förlorar inskriptionerna på dem. Liksom vi en gång måste förlora våra liv. Att strosa på kyrkogårdar innebär en påminnelse om detta ofrånkomliga faktum. Även en vårdag som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar