De e bar å lev!

Bokus

 

Nån som heter David Kalfjäll, förlåt Thurfjell, iförd professorstitel och helskägg (för det ska ungt, kanske inte bara dom, manfolk tydligen vanpryda sig med i samtiden om de vill framstå som modärna, eller därigenom uttrycka sympati för muslimer) har givit ut en bok om livets mening. 

Om jag förstått recensionerna rätt. Högt ställda ambitioner. skulle min gamla lärare i praktisk filosofi säga. 

Jag tänker inte läsa den. Även om den applåderas i DN och liknande livstilsdiskursiva, puh, blaskor. Ämnet, förstås, låter intressant. För en grubblare av rang. Ända sen tonåren. I skuggan av Verket, som på grottekvarnens brutala vis dygnet runt glufsade i sig själar.

Jag minns en före detta kollega, sedermera professor emeritus i sociologi. Som doktorand besatt han den diplomatiska (?) förmågan att på en konfliktfylld, polariserad institution i Upsala på 70-talet aldrig ta ställning åt det ena eller andra hållet. Varken åt vänster eller höger. 

Kanske föddes han som folkpartist?

Han flöt bara med som en guppande kork på stormigt institutionsvatten. Till mig skrev han - efter att jag förärat honom min bok "Själens revolt" - att meningen med livet är dess meningslöshet.

Jag vet inte om han var ironisk. Kanske bara less. Eller om han på ålderns dar snöat in på gåtfull zen-filosofi. Men för mig, en enkel kis uppvuxen på Bruket, blir hans formulering svårgripbar. 

Kanske för att jag, som en typisk karl skulle feministerna konkludera, spaltar upp tillvaron dualistiskt. 

Antingen - eller. Antingen har livet mening, eller icke. Även om Ville i Vingåker förmodligen skulle tycka att frågan om livets mening är typiskt akademiskt framkrystad. Och i hans ögon meningslös. 

De e bar å åk, som Stenmark förklarade sina makalösa framgångar i backarna med. Punkt slut.

Nej, det går inte att få styr på formuleringarna, räta ut dem. Och, om något och ytterst, är det väl praktiken som räknas. Praktiken som enda vettiga verifikationskriterium. Lånar jag det från ordförande Mao i någon av hans skrifter? Vet inte. Kan så vara. 

Den lilla bok jag, i samarbete med konstnären och vännen Erling Öhrnell, gav ut för ett antal år sedan, "Livets känsla", var från min sida avsedd att i bästa fall så idéer. Inspirera är ett alldeles för pretentiöst ord. Var och en ansvarar för sitt liv.  

Inget en bok kan ändra på. Glöm hurtiga självhjälpsböcker och DN:s uppfostringsdräktiga, puh igen, kultursida. Lev! som det uppfordrande står på Sara Lidmans gravsten på Österjörns kyrkogård.

Kanske är funderandet på livsmening ett typiskt medelklassproblem på fredad mark (än så länge, men får Trump hålla på ett tag till så vete sjutton). I stora delar av världen krigas och dödas det. Att då ställa frågan om livets mening förefaller närmast galet. Eller inte. 

Kanske är det just i såna situationer, när livet hotas, som frågan blir som viktigast. I Gaza som i Iran. Snart på Kuba. 

Osökt ser jag framför mig alla mina vänner på den ockuperade Västbanken. Som söker mening med tillvaron i en av ockupationsmakten Israel beskuren vardag. 

Försöker att leva sina liv som om ockupationen - med check points, beväpnade israeliska soldater och militanta, marktjyvande bosättare - inte fanns. 

Och jag vill tro att de förmår det. Åtminstone är det min erfarenhet efter att ha vistats på Västbanken. Själv brottas jag vidare med frågan.