En inställd resa är också en resa

Jag fick för mig i morse, när jag klev upp ur slafen till den ljuvligaste majdag med sol och småfågelkvitter, att jag skulle kvista över till Sandviken. "Vi älskar Viken" som supportrarna skanderar under SIF:s hemmamatcher på Jernvallen (ja, inte VM-arenan, nota bene, utan en fjutthistoria på sidan om). 

Jag ser alla matcher SIF spelar i Superettan på TV4 Play. Rödvit till själ och hjärta sen barnsben. Lider när det fiskliras och är uddlöst. Senast mot Norrby från Borås. Var är målen? Nätmusiken? En gång lirade SIF i högsta serien!

Åter till den stad där jag, född i Gefle, växte upp och formaterades.  Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig, som jag brukar varudeklarera mig själv. Ränderna går aldrig ur. 

Den kommande boken, byggd på mejlväxling mellan borgerligt fostrade upsalapublicisten Knut Lindelöf och Skriftställaren från metallarbetarled, titel "Mellan klasserna", torde visa det. Inspirerad av Myrdal och Gustafssons brevbok "Den onödiga samtiden".  

Kikade i tidtabeller, buss?, nej tack, bestämde mig för tåg, om än i dyraste laget, 89 kronor med Bergslagstrafik för en enkel resa som inte tar många minuter, passerande Verket nedanför det pompösa Huvudkontoret (inte längre). Skamlöst. Prissättningens vulgaritet ännu en gång demonstrerad.

Inte ofta jag sätter min fot på den mark där som barn jag kutade (eller hur nu Heidenstam fick till det).  Vi ser till mina föräldrars grav, tillsammans med Kyrkogårdsförvaltningen - mot årlig betalning. Och jag brukar söka upp Minneslunden, där min syster och svåger, samt mina morföräldrar vilar. I kremerad form. 

Men exakt var, det framgår inte. Jag saknar gravstenar att stanna vid. Anonymitet härskar mellan träden i lunden. Borta är de som levde för länge sen. En dag är jag en av dem. Ett rö för vinden.

Jag hade tänkt svepa förbi Smedsgatan där vi bodde, "på stan" som det hette. Numera porttelefon. Så det är inte möjligt smita in och försöka återuppleva känslor. En adress främst förknippad med tonårens långhåriga Sturm und Drang-period. "Tio i topp" med det däringa knatterljudet när det röstades. 

I planerna fanns också Stadsbiblioteket. Granne med det som då hette Sandvikens Högre Allmänna Läroverk (förkortat SHAL). En gång, för många år sen, låste en person upp så jag kunde knalla runt i tomma korridorer. Märkligt, det luktade på samma sätt som när jag, sammanlagt sex år, var elev där. 

I gymnasiet växte skoltröttheten i riktning svåröverstiglig och jag skolkade som bara den. En skolkande kompis till mig och jag skrev under de intyg från föräldrarna som krävdes in av skolan. Urkundsförfalskning? Nå, jag är glad jag orkade fullfölja och tog studenten vårterminen 1968. 

Annars hade det väl lutat åt Kontoret, radhusinstängning med hammock, grillat med flintastek och surt lådvin i något av de själsdödande bostadsområdena, flitiga besök på Glasbanken för att stå ut.

Jag ställde in resan, en resa till det som var, en omöjlig tripp per definition, utan att jag riktigt vill fatta det som det tröghuve jag är, illusorisk och drömsk med stigande glömska i kanterna. Vemod heter min arvedel. Det har jag efter mamma Greta.

Fått för mig att skriva om sandvikssonen Per Gunnar Evander, ensamhetens epiker i modern, svensk litteratur. Efter diverse bråk, hans sista år var tydligen förfärliga, med demens och inflammerade bråk mellan de närmaste, skall han nu enligt uppgift vila där hans föräldrar redan gör det. 

Inte på samma kyrkogård som mina släktingar, dock. Utan på körrgårn belägen i det som förr var "gräddans" kvarter, Hedgrind. Bostäder för högdjuren med koppling till bolaget. Ett sommarlov jobbade jag som trädgårdsmästare (sic!) hos en förnäm dam vid namn Gunborg Göransson. 

Släkt på någe vis med Konsuln himself.

En halv dag. Knappt det. Hann inte käka de läckra äggmackor modern skickat med. Sedan sparken. Men bra betalt för en i total avsaknad av gröna fingrar. (Hann dock med en hel del i den prunkande trägårn, innan det barskt avbröts.) Lättad cyklade jag hem den varma julidagen. Fri som, ja, jag vet inte vad.

En inställd resa är också en resa! Knycker det, omformulerande, från Enslingen på Österlen. Endera dagen delar jag min text om PG. Jag tror den blir bra.

Bild: Ytterdörren på Smedsgatan jag ofta passerade. (Foto: Hemnet)