Den guldaktigt skimrande medaljen med Hjalmar Brantings ansikte på finns i mitt förvar. Den förärades bruksjäntan, min mor, som tack för lång och trogen insats inom socialdemokratin.
Att Branting aldrig tillhört mina favoriter lämnar vi därhän. Men betecknande att denne kompromissernas och klassamarbetets apologet pryder medaljen. Han som sålde ut revolutionen på svensk botten för den allmänna rösträtten.
Jag vet inte vem eller vilka som ansvarar för medaljens utformning. Men helt klart står att det var fullkomligt uteslutet att Mäster Palm eller Axel Danielsson skulle få låna sin nuna till den. Pionjärerna ville ju något annat och mer radikalt än överklassättlingen.
Nå, jag tar till pennan, snarare tangenterna, när jag på Facebook noterar att Annika Strandhäll meddelar att hon dels avtackats av riksdagen, som hon lämnar (med rejäl pension, hon var ju även statsråd, antar jag), dels mottagit Hjalmar Branting-medaljen.
Det har florerat otrevliga rykten om denne Strandhäll, att hon föddes med ett saltkorn i halsen. Men det struntar jag i.
Vidare närmast kränkande kommentarer från populasen om bristande intelligens och kompetens på ministerstolen. Och det kan nog stämma. Men det är ju historia nu.
Värre är att hon i och med att S givit henne den medaljen jämställs med min mor. Den senare stod ju för den äkta socialdemokratin, med ledstjärnorna solidaritet, jämlikhet och broderskap. Strandhäll tillhör den avideologiserade socialdemokrati för vilken makten är ett självändamål.
Det blir nästan ironiskt att jag på kvällskvisten får veta detta om Strandhälls utmärkelse på min mors dödsdag.
Om jag skulle få för mig att lämna tillbaka medaljen, det är frestande att göra det, till vem gör jag det? Partisekreteraren? Äh, det får vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar