I känslan av vanmakt

Bild: SVT Play

Men dessa utan adress gör mig ont att se / Aldrig ett ord från Kristersson, S eller V (parafras på dikt av Nils Ferlin)

Jag tittar på dokumentären "Jag vill hem" (2025) på SVT Play.  Om bostadslösa människor i Stockholm. Den föder tankar. Klart att den gör det. Om man inte har ett hjärta av sten. Noll empati.

Tyvärr infinner sig känslan av vanmakt. Fast jag avskyr termen. Liksom termer som "hjälplöshet" och "fattigpensionärer". Stigmatiserande. Avpolitiserande. Tjänande makten och status quo. Inget klös i begreppen. Inget motstånd inbyggt i dem.

Redan för flera år sedan berättade min själsbroder Hasse i Åkersberga om att han observerat vanliga människor som tigger utanför ICA. Tja, vem är vanlig? Knappast Ulf Kristersson.  Han och hans kumpaner har sitt på det torra. Livet ut. Det har de sett till. 

De som tigger ger de blanka f-n i. Duger inte ens under ett valår. Som nu. Att valfjäska för. De fagra, falska, löftena riktar sig till de välanpassade och lättlurade. De förment trygga.

Återigen, vilka är de vanliga som ber om en slant? Socialt nedsjunken medelklass? Proletariserad? Arbetslösa med långt till arbetsmarknaden?

En kvinna på Stadsmissionen i huvudstaden pratar i programmet om "strukturell hemlöshet". För att fånga den nya typen av bostadslös, Obdachlos säger de i Tyskland, som inte är en utslagen missbrukare på en parkbänk. Schablonbilden som lugnar oss med adress.

Vi kan intala oss att de inte är som vi. Åtminstone hoppas det.

Du kan ha jobb. Det räcker inte. Du kan understryka att du vill jobba. Det räcker inte. För att få en bostad. Hyresrätt i ett av miljonprogrammets lägenheter. Knappast på Strandvägen eller i Söderreservatet.

Hur bortförklara verkligheten för den som vill, inte orkar vara realist? Finns det genvägar? Förträngningsknep?

Skylla på migrationen?

Några i programmet är från utomeuropeiska länder. Men inte alla. En av dem, en kvinna, är universitetsutbildad i Adis Abeba. Jobbat i hemtjänsten i Sverige. Vägrar gå till socialtjänsten. Hon vill klara sig själv. Inte ligga samhället till last. 

Jag är inte en av de adresslösa. Rymlig bostadsrätt, bara två som bebor den, på Holmen i Gefle. Stadig inkomst. Om än en i mina ögon provocerande låg pension efter alla år i statlig tjänst. Guldklocka för nit och redlighet i rikets tjänst. (Den har förresten slutat ticka, fungerar inte.)

Trettio klanderfria år krävs. Den rödskäggige dissidenten var i själva verket ett lojalt hjon. Höll masken utåt.

Vi åker ofta utomlands. Det har vi pengar till. Och pengar till att gå ut och äta. Vi har pengar på banken. Vi sitter inte i sjön.

Jag skulle kunna stänga blicken. Vända dem som inte har det som jag ryggen. Men jag kan inte. Jag vet dock inte vad göra. 

Revolution? 

Herbert Marcuse menade att revolutionen måste komma från dem som ingenting har att förlora. Inte från den traditionella arbetarklassen. Välintegrerad i det kapitalistiska systemet. 

Där finns ingen upprorets glöd att hämta. Glöden, den ligger på grillen, väntande på Flintastek.

Avsåg han Marx Lumpenproletariat? Den industriella reservarmén? Eller outdrops, rätt och slätt? Vinddrivna? 

Jag tänker 20:80-samhället. Och 2/3-samhället. Begrepp jag förr i världen använde när jag föreläste om arbetslivet och framtiden. Det förra lånat från Kern och Schumann. Det senare från André Gorz.  

Vad gömmer sig bakom begreppen? Vad berättar de?

Alla "behövs" inte för att hjulen skall rulla. Kapitalismens apologeter selekterar. Närande till vänster, tärande till höger.

Och nu den växande gigekonomin med bemanningsföretag. Ännu mer otrygghet. 

Jag bekänner. Jag känner vanmakt. 

Varför har inte en medborgarlön införts? En general, ekonomisk grundtrygghet? Varför detta ovärdiga anti-samhälle? Helt onödigt. Qui bono?