När man är en fri pensionär

Jag läser vad Knut Lindelöf (www.lindelof.nu) skriver om vad man får och inte får säga om Ukraina. Att det finns en bakgrund och historia som förtjänar att  diskuteras, det får definitivt inte sägas. Ingen nyansering, inget som kan tolkas som ett stöd för Putin.

Rysslands intervention påstås vara "oprovocerad", som Noam Chomsky varit inne på. Ukraina oskyldigt. Nato och USA likaså. Och Sverige hänger på i krigshetsen, ansöker till och med om att få bli medlem i Nato. Statsråd i skytteltrafik till Turkiet, för att fjäska för Erdogan.

Jag har nu varit pensionär, tycker inte om ordet som signalerar en gammal, nedbruten figur (det är väl gubbarna i Sandviken jag ser framför mig, kropparna som tagit stryk efter tjänstgöring för många år i Verket), i sex år. 

Fasligt vad tiden går fort! Och allt fortare. Minns det som igår när hustrun och jag träffade paret Adler-Karlsson i Rom hösten 2016. Sista terminen som anställd. Till våren väntade utstämpling och låg pension, letandet efter röda prislappar. 

Högskolan försvinner allt längre bort i fjärran. Den värld jag kom att tillhöra i och med att jag trädde in i den som student hösten 68, ännu inte nitton fyllda. Uppvuxen i ett hem utan akademiska traditioner. Allt kändes nytt och främmande i staden vid Fyrisån. 

Alla konstiga ord: "Alma mater", "seminarium", "ventilering" och andra jag tidigare aldrig mött. Kulturchock till en början. Frestad vända på klacken och åka hem till det välbekanta och trygga brukssamhället. Men höll ut.

Sedan följde fast anställning, förutom gästspel utomlands. Under resan - nuförtiden skall man ju använda den metaforen - hände "något". Efter de första åren i Uppsala, frihetsskapande och personlighetsutvecklande. Oskattbara!

Det var "någon" som var ute efter autonomin, högskolan skulle samhällsanpassas och styras. (Palme slog an tonen redan på sin tid.) "Avnämarintresset" måste beaktas, "avnämarna" garanteras inflytande. "Adjungerade" professorer, inte särskilt akademiskt belastade, dök upp. 

"Marknadslönetillägg" för dem som "marknaden" efterfrågade, framförallt IT-kunniga. Oavsett akademisk kompetens, denna allt mindre viktig. Befordran för den som "samverkade med omvärlden". 

Det skulle utbildas för "anställningsbarhet". Ordet "flum" en fluga. Allt som inte var "nyttigt" inför framtidens värv, det var "flum" visste plötsligt studenterna. Den högre utbildningen avintellektualiserades. 

Och så ideologiseringen av högskoleväsendet, den kritiska tankens förskingring. Jag hann undan innan värdegrunder, jämställdhetsintegrering och annat påbjudet fördes in i den dagliga högskolevärlden. Jag vet att kollegerna anpassade sig, protesterade inte, fann sig. 

Den enstaka som dristade sig till att ifrågasätta, kunde cheferna (sådana hade tillsatts, den av tradition hävdvunna principen primus inter parens avskaffats) straffa i lönekuvertet genom den individuella lönesättningen som befrämjade lojalitet. Och splittrade mellan kolleger. 

Någon enstaka gång hör före detta kolleger av sig till mig, ondgör och beklagar sig över ett tillstånd som enligt dem bara blir allt trängre och värre. Tystnadens kultur har därtill permanentats. Högt i tak? Glöm det!

I dagens situation skulle Ukraina vara stötestenen. Jag är faktiskt glad att jag slipper värja mig. Tiga och gå undan, eller hamna i konflikt med chefer. Jag är som pensionär i sinnet tillbaka i Uppsala hösten 68: tänka rätt är stort men tänka fritt större. Eller vad nu Thorild sade.

Bild: Wikipedia

Rätt att göra uppror, men ge fan i bordsbenen!

Torbjörn Säfve dokumenterade "rebellrörelsen" i Sverige. (Den initierade boken, utgiven 1971 på Författarförlaget, gömmer sig någonstans i mina hyllor.) En marginaliserad liten vänstersekt som saknade all politisk betydelse, en fluga gör som bekant ingen sommar. 

En dylik, isolerad ökenvandringssituation befrämjar det inre organisationsarbetet, driver det i en fullkomligt galen riktning. Det hör till den olyckligsaliga sakens natur.

Agnarna skall skiljas från vetet, de rättrogna från renegaterna. Ingen möda må lämnas därhän. Jag tror inte att man iscensatte en regelrätt avrättning av otrogna, i sann stalinistisk eller maoistisk anda. Men planer fanns faktiskt i Upsala på en dylik. 

Det förvånar mig att en fritänkare och friskus som Säfve, med en inkännande bok om den egensinnige konstnären Ivan Aguéli i verkslistan (valfrändskap?), så kunde tappa huvudet. Tidens berusande anda? Om man nu, ansvarsbefriande, skall skylla på den.

Förre kulturchefen på Gefle Dagblad, Björn Widegren, och jag var inne på att söka upp Säfve, göra ett reportage om den mångsidige författaren. Då hade jag kunnat spörja mannen från Jukkasjärvi om hans villfarelser. Men det blev av olika orsaker aldrig av.

Gudarna skall veta att han inte var ensam bland de politiskt nyfrälsta. Och de som lät skägget växa illrött i 68-yran vill inte gärna bli påminda om sin ungdoms tro. Numera välbeställda höjdare inom mediebranschen, eller bankdirektörer. 

Robert Aschberg ett av namnen. Klas Eklund ett annat. Uppräkningen kunde fortsätta ett bra tag. 

Glömska påbjuden, om de inte envetet ägnat sig åt att, likt medeltida flagellanter, ikläda sig säck och aska, fördöma och håna det forna engagemanget så fort de bara kan. 

Jag syftar på Göran Skytte i Malmö. All respekt man förvärvat för honom som grävande journalist, om än en ohöljt självbeundrande sådan, förskingrade han genom sitt ömkliga agerande. 

Sedan flera år har Marx ersatts av Gud för Skytte. Kanske har han funnit frid. Hittat hem.

Man kan, som ekonomen Kurt Wickman, göra en total helomvändning. Från hängiven stalinist till nyliberal marknadsfundamentalist. Efter att ha "vaknat upp" under en bjudresa till Nordkorea. Hej, vad det kan gå undan i backarna! 

Jag frestades aldrig bli vare sig rebell eller bokstavsvänster. Min uppväxt bland metallarbetare i Sandviken förhindrade det. Jag insåg tidigt reformernas betydelse. Och svensk arbetarklass har, med undantag från enstaka nedslag i det förra seklet, aldrig varit revolutionär. 

Något som gamla ärrare i Göteborg och tidningen Proletären vägrar inse. Med viss ömhet må dessa de sista entusiasterna betraktas. 

Vännen Lars Ragnar brukar beteckna mig "radikalpessimist". Jag skulle snarare sätta "realist" på visitkortet. Kanske samma sak. Försöka se den bistra verkligheten som den är. Ideologiska skygglapparna kastade.

Outgrundliga äro tankens vägar. Varför i himlens namn, nu låter jag som Skytte, ploppade Säfve upp denna regniga januaridag? Jo, plötsligt mindes jag, be mig inte förklara varför, under morgonkaffet bergsprängarens son som radikaliserades å det grövsta. 

En dag när Anton, fadern, kom hem efter jobbet hade han sågat av benen på soffbordet. Längden signalerade enligt honom småborgerlighet. Fadern sprängde sig själv i luften efter ett cancerbesked, sonens öde är mig obekant. 

Det är rätt att göra uppror, men ge fan i bordsbenen!

Arbeta och var gift i ditt anletes svett!

Om jag förstått saken rätt så våras det för familjeterapeuterna. I och med pandemi och ökat hemarbete, därefter utsträckt helgledighet över jul och nyår, så har denna yrkeskategori fullt upp dessa plånboksmagra oxveckor. 

Åtminstone påstås det i Nyhetsmorgon på TV4 som jag mer tittar på, än lyssnar till (ljudet avstängt) medan dagens första kaffe avnjutes. De ständiga reklamavbrotten gör en nipprig. Rena hjärntvätten när samma fördummande reklam hamras in gång på gång.

Nå, ICA:s små historier, med Suzanne Reuter som leading lady, kan gå an. Ganska fyndiga och roliga. Men klart bättre när Nationalteaterns Hans Mosesson var ICA-Stig. Inte samma sak med Björn Kjellman.

Apropå rödskägg och forna sådana. Var det inte Janne Scherman som lovade att det skulle bli så bra i och med "avmonopoliseringen" av televisionen? Jojo. Den grabben är inte dum, nog visste han vad skräp som komma skulle. 

Men det är klart, själv fick linköpingssonen som VD på TV4 sitt på det torra. 

Arbetslinjen tryggar äktenskapets fortbestånd! Så kunde denna heliga ko också "marknadsföras" (allt skall ju det i en företagsekonomiserad samtid). När vi får för mycket tid tillsammans, går vi varandra på nerverna, visste man i Sandviken. 

Relationen mellan man och hustru, samkönad eller icke (en må passa sig så en inte stämplas "heteronormativ"), förutsätter att tiden på tu man (sic!) hand är begränsad. Annars snart fara på färde. "I lust och nöd", ja. Men inte dygnet runt. 

Empirin, som di lärde säger i Upsala, talar sitt tydliga språk. Den kritiska tiden i alla relationer är just tillsammanstiden, när man inte kan dra sig undan och vara för sig själv. När allt skall vara gulligt och mulligt och tjolahoppsan. På semestern. I segelbåten. På julen. Resan.

På Bruket var vedboden mannens - jag är fullt medveten om perspektivets könsbegränsning - tillflyktsort. (Min svåger hade fisket.) Vad hade min morfar, fem barn och hustru i en enrummare knappt större än en skokartong, gjort utan denna? 

Garaget den moderna tidens vedbod. Dit ner brukade farsgubben bege sig, ordningen som rådde i hans "man´s cave" vittnade om en extrem pedant. Jag har ärvt denna gen. 

Utomhusparkering och carport är ur behovet av ett room of one's own, för att citera Virginia Wolf, styggelser. Hot mot äktenskapslyckan. 

Jag kan inte låta bli att överhöra grånade, äkta par ute på stan när jag någon gång beger mig dit. Det sura tonläget. Hur tydligt som helst framgår hur innerligt trötta de är på varandra, hymens band hänger skrynkliga. Men håller ändå ut. 

Gemensamma skulder på hus och hem gör uppbrottet i princip länge omöjligt. Väl betalt och klart, upplöses det kittet. Och man har intet att prata om. 

Vad skulle de göra utan varandra, fortsatt gnat och tjat? Slit och släp. För mannen återstår väl i så fall bara glasbutiken med gröna skylten. Förtidig död.

Jag är en gift (för andra gången) ensamvarg. Stora krav på egentid (fjantigt ord). Datorn min vedbod. Jag behöver höra mina egna tankar. Kanske är jag inte unik. Dock, skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet. Den senare önskar jag jag inte ens min värsta fiende. 

Di där modärna förhållandena med "singlar", "särbos" och "delbos" - tja? Ingen direkt uppfattning. 

Tilläggas kan att jag känner ett äkta par, mannen död sedan ett par år, som delade upp bostaden. En avdelning hennes, en hans. Över den egna delen totalt självbestämmande, den andra släpptes inte in och respekterade det. Har för mig Strindberg praktiserade samma idé.

Bild: Vårgårdahus

Ring, klocka, ring!

Det inte särskilt långvariga samhällsexperimentet Pariskommunen förblir för mig ett bestående ideal. (Om kommunen, se Karl Marx, Der Bürgerkrieg im Frankreich, 1871.) Främst vad gäller den politiska representativiteten, hur säkerställa denna. 

Att ägna sig åt politik får inte uppfattas som detsamma som att utöva ett vanligt yrke - vara på "jobbet". Skall inte likställas med en anställning - definitivt ingen livslång sådan. Med, dessa dagar, efterföljande "inkomstgaranti" så att riksdagsmännen inte som vi andra behöver lönearbeta för sin försörjning, efter den politiska "karriärens" slut. En karriär som heller inte behöver vara lång i riksdagsmandat betraktad.

De "folkvalda" har sitt på det torra. I fattigpensionärernas land. 

Enligt pariskommunen måste politikern vara en folkviljans representant som fullgör ett hedersuppdrag - under avgränsad tid. Arvoderingen följer normal lön. Inga privilegier. 

Uppkomsten av en politisk klass, fjärran från folket och dess levnadsvillkor, motverkas. Den politiska klassens etablering har i vårt land underlättats av att partierna är skattefinansierade och medlemsoberoende.

Men vem i hela världen vill bli politiker med betydligt "sämre" villkor än de nuvarande? Kanske forna statsrådet, medelmåttornas okrönte furste nära jag elakt hasplade ur mig, den välbetalde Mikael Damberg retoriskt kunde inskjuta. 

Kan vridas annorlunda: med dagens parlamentariska system, vem lockas att bli politiker? 

En viss typ av människor, och är det vidare så att systemet kräver och förstärker ett speciellt beteende? Fostrar en bestämd typ av personlighet? Strebern. Karriäristen. (Osökt framför mig Jan Myrdals bok Karriär från 1975). Den ideologiskt icke belastade. Den osjälvständiga vindflöjeln som böjer sig när partipiskan viner.

Hönan eller ägget. Det vill säga, vad kommer först, systemet eller dess bärare?

I morse, i sängen, mindes jag en stor internationell sociologisk konferens i Upsala på 70-talet. Nyfiken cyklade jag ut till ett seminarium hållet i BMC (Biomedicinskt Centrum) där Seymour Martin Lipset från Harvard, författaren till standardverket Political Man, var keynote speaker. 

Uppe på podiet en uppenbart svårt bakfull Lipset, solglasögon på. Muttrade något vresigt, knappt hörbart, vid tilltal från de övriga i panelen. Oklart vad. Längtade väl en återställare. Få resa hem. 

Inte vet jag om just han myntade uttrycket "the silent majority", eller normativt avhandlade fenomenet majoritetens "apati". Få röstar som bekant i allmänna val i USA, något som enligt apatiteoretikerna är bara bra för systemets bevarande. 

Folket sitter lugnt i båten. Åtminstone förhöll det sig så innan det oinbjudet vällde in i Capitolium. Kanske en storm i ett vattenglas.

En sak vet jag, den icke röstande men därför icke apatiske. Det politiska huvudproblemet är inte parlamentarismen eller politikerna. Huvudproblemet är det sovande folket. Det elsparande, som vi numera säger, i Sverige. 

Sover det på grund av systemet, eller förstärks sömnen av det. Hönan eller ägget. Ring, klocka, ring!

Men vem granskar censorn?

Häromdagen begick jag en text om viljans makt, med en personlig koppling. Som ingång användes en bioaffisch för nazisympatisören Leni Riefenstahls dokumentär Viljans triumf. 

Det dröjde inte många sekunder förrän en robot, för det var det väl, dolde bilden för alla läsare in spe med motiveringen att den stred mot "communityreglerna" på Facebook. Som ett slags PS: "Endast du kan se den."

Studerar man min text inser man att denna ingalunda på något sätt kan tolkas som ett stöd för nazismen eller Tredje riket. Tvärtom. Men texten intresserade inte censorn, robot eller inte. Bilden bröts ut och fick tala för sig själv, lösgjord från alla sammanhang och reflektioner.

En ohederlig censurering. Närmast guilt by association. 

Den påkostade dokumentären har prisats som nyskapande och kunde intressera som sådan. Jag menar att det är omöjligt bortse från dess tillkomstbetingelser. 

Censureringen kan ha långtgående implikationer. Om den skulle medföra att jag nästa gång, innan jag skriver något, börjar att darra på manschetterna: Kan jag verkligen formulera mig så här? Eller: vågar jag låna den här bilden? 

Jag bakbinder i så fall mig själv. Skådar mig själv, med en furirblick jag aldrig tidigare haft, över axeln.

Självcensur, i förhand, efter politiska eller ideologiska beaktanden är ett gissel, saboterar det konstnärliga och intellektuella uttrycket. Ytterst skadas det offentliga samtalet om det präglas av eftergivna röster. Om anpassning och vindkänslighet blir viktigare än det kompromisslösa sökandet efter det genuina och ärliga. 

Säkert skadas det skrivnas kvalitet. Med fingret i luften. Och sinnet på spänn. 

Nyss läste jag Kirsten Thorups bok Intill vanvett, intill döden (2022) om 40-talets München och den totalitära samhällsatmosfär som rådde där. Det gällde att hålla tand för tunga, akta sig för att undslippa sig "farliga" ord som kunde uppfattas som indikerande "defaitism". 

Ljuga i sällskap med alla andra om att Tyskland inte höll på ett förlora kriget, fast så var fallet. Något som kunde utläsas av de välregisserade rapporterna från fronten. Förutsatt att man skaffat sig tolkningsnycklar. 

Lingvisten Victor Klemperer tillämpade skickligt denna genomskådandets konst. Skar med sina närläsande analyser sönder det goebbelska tungomålet.

Det räckte med att prata obetänksamt och spontant, utan att man avsåg vara samhällskritisk, i Nazityskland för att riskera liv och lem. Väggarna hade öron. Fullt med angivare. Ett samhällsklimat förgiftat av paranoia och ängslan.

Jag vill inte skynda till alltför långtgående paralleller. Men man bör även i Sverige se upp med ordvalet om man inte ska råka illa ut. Du omges av lättkränkta (kanske dessa Facebook storebrorsaktigt månar om med censurerande ingrepp) som inte tvekar att anmäla den som enligt förhärskande diskurs uppfattas som misshaglig. 

Och man kan inte ens bruka det "förbjudna" för att exemplifiera. Som den föreläsare som nämnde ordet "neger" i ett pedagogiskt syfte. Hon anmäldes. Kontexten, precis som i mitt fall, bortsågs det ifrån. 

Kränkningskulturen är icke reflekterande, för att inte säga direkt fördummande.

Minns bråket på Konstfack i Stockholm om lokalen "Vita havet". Studenter krävde att den skulle döpas om eftersom blotta namnet enligt dem var rasistiskt. Att som anställd motsätta sig detta, som professor Sara Kristoffersson dristade sig till, startade förföljelser. 

Alldenstund affektion tränger undan argumentation. Aktivisterna känner vad som är "rätt" och "sant", slutar tänka. Följer strömmen, mobben, de mest högljudda. 

Frestande skratta rått åt tokigheterna i värdegrundssamtiden. Men den fritänkare som drabbas av drev och förföljelse tvingas betala dyrt. Skrattet fastnar i halsen. 

Jag försökte komma i direktkontakt med någon på Facebook, utan att lyckas. Dialog förbjuden när censur skall utövas. Men vem granskar censorn?

Bild: Adam Fredholm.

Existentiellt en jobbig jävel

Viljans triumf (Triumph des Willens) är titeln på Leni Riefenstahls bredpenslade dokumentär om nationalsocialisternas minst sagt spektakulära - Hitlers kelgris Albert Speer huvudansvarig - partidagar i Nürnberg 1934. Beställning från den Führer hon hänfört dyrkade. 

Finansieringen av det megalomaniska projektet inga problem, hon ägde ju diktatorns öra. Bara att med fria regissörshänder ösa på för fulla muggar med många involverade. 

I andra filmsammanhang, kanske inte denna gång efter vad jag lyckats luska ut, använde sig den systemtrogna filmaren av lägerfångar. 

En gigantisk produktion denna hagiografiska film, på flera sätt filmkonstnärligt nyskapande. Osökt minns jag Milan Kundera (författare bland annat till Varats olidliga lätthet, 1984), kritisk mot filmmediet. För honom var film en åskådaren fördummande teknik, definitivt inte konst. 

Jag kände en så kallad "filmvetare" - disputerade på en för en enkel själ oläsbar avhandling om Rödluvan - som om "smala" filmer använde det en smula förbryllande uttrycket "konstfilm".

Riefenstahls film har hyllats som dokumentär betraktad. Till och med prisats som den bästa sådan någonsin. Kontexten svår att blunda för. Ännu mer med efterkrigsfacit i hand: nazisternas krigsförbrytelser, Förintelsen. Riefenstahl tjänade villigt den totalitära makten. 

Riefenstahl och Hitler, skönheten och odjuret i ljuv förening. Men det stannade, enligt ryktet, på ett platoniskt plan. Även om hon, också enligt ryktet, var beredd att gå längre. 

"Viljans makt" har jag, parafraserande, tänkt många gånger. Titeln på mitt liv som film. När jag har varit febrig och nedsatt. Riktig illa däran vid ett par tillfällen. Men ändå. Upp på de allt annat än stabila fyrtiosexorna. 

Med en ovillkorlig uppmaning till mig själv: "Nu tar du tag i  livsdagen! Ryck upp dig, grabben! Annars ska du få se på f-n." 

"Du är en kämpe!", brukade de vänliga sjuksyrrorna uppmuntrande ropa till mig på Onkologen i Gefle. Kanske hade de behandlande, utan att öppet deklarera det, men det stämmer inte heller att de knep som musslor, befarat att jag inte skulle klara det. 

På Onkologen i Upsala (inom parentes kan nämnas att detta skrivs inte långt från Ackis) lämnades nämligen inledningsvis en riktigt mörk prognos, rena dödsdomen. 

En spetig kvinnlig läkare, besatt en imponerande livsnedkylande förmåga som hon inte tvekade att använda, döpte jag till "Dödsängeln" i min Livbok (2003). Efter att jag överlevt högdosbehandling och stamcellstransplantation.

Viljans makt. Tja. Det är väl arvet från Bruket. Man hugger i, inget gnäll. Så är det bara. När det tar emot. Annars blir inga barn gjorda, som gubbarna på Verket sa.

Djupt saknade vännen Gunnar Adler-Karlsson anslöt sig, efter ett mångårigt, fördjupande forskningsarbete, till en biologisk förklaringsmodell vad gäller mänskligt beteende. (Se t ex hans Ondskans biologiska ursprung, 2008.)

För detta rönte han spott och spe. Men inga seriösa motargument från sina, han stämplades avfärdande som "reaktionär", motståndare. Samtliga flera huvuden kortare intellektuellt sett än Gunnar. 

Jag är själv långt på väg när det gäller en sådan anslutning. Från att ha varit mycket kritisk. Ideologiskt färgad ställt den som antites mot en sociologisk modell som jag envist försvarat: i densamma slår miljö arv. 

Man kan förstås diskutera om modellerna nödvändigtvis måste ställas antagonistiskt mot och vara varandra uteslutande. Eller om komplettering på någon punkt är motiverad.

Man brukar tala om "det sociala arvet". Stefan Jarl titelsatte en av sina prisade dokumentärfilmer om de utdroppade Kenta och Stoffe i Stockholm så. Det jag har med mig från Bruket går djupare, det är något annat. 

Kanske förklarar det den starka viljan. Den låter sig inte reduceras till en individuell egenskap. Att med svåra förutsättningar, cancersjukdom eller nedsatthet genom feber, ha det i blodet att det skall gå. "Vi ger oss inte." Jag har citerat det många gånger från Lars Gustafsson. 

Jag ger mig inte. Spelar roll hur förklara, avskedad förklaringsterroristen jag hade inneboende. Jag är glad och tackar Gud varje dag, inklusive denna detta onådens år 2023, för min okuvlighet. Min starka vilja. Existentiellt betraktat är jag nog en jobbig jävel. 

Vill Du bli tjugofemöresprofessor?

Vid högskolan (från början en lärarhögskola med en för en sådan extremt pedagogiskt orienterad organisationskultur som länge klamrade sig kvar i väggarna) i min hemstad utnämns det återkommande nya professorer. 

Från den ekonomiska institutionen, som jag själv tillhörde, känner jag igen ett namn. 

Mannen var min student en gång i tiden. Utan att göra något större väsen av sig. Ingen vars intellektuella styrka jag imponerades av. Till skillnad från flera av hans studiekamrater. Ett professorsämne? Definitivt ingenting som tydde på det.

I varje fall inte efter vad jag och de flesta (?) inom den akademiska världen lägger in i begreppet "professor".

Den mannen professor? Nja, rättare sagt "befordringsprofessor". Högskolorna, inte bara den i min hemstad, har rätt att utse sådana. Och det har gått inflation i utnämningarna. Var och varannan kan förses med den flotta titeln. Ett belöningssystem bortom traditionella meriteringskrav. 

Du kan även befordras till "universitetslektor", utan att uppfylla traditionella krav. Till exempel om du varit flitig i samverkan med "omvärlden", förr hette det "tredje uppgiften" och som ålades högskolorna. Vad nu detta har med vetenskaplighet att göra. 

Jag minns att det förklenande sades "dricka kaffe och äta smörgås med avnämarna". Det var "tredje uppgiften", det. Med "avnämare" avsågs kommunalpampar och näringslivsdirektörer.

Mannen jag kan identifiera skulle aldrig, det är min övertygelse, kunna bli professor vid ett "riktigt" universitet, typ Uppsala eller Lund. Han är vad som borde kallas en "tjugofemöresprofessor" vid en regional högskola. 

Han befordras bortom hård konkurrens. Annars det vanliga och som det bör vara när professorer tillsätts - sker efter utlysning av tjänsten. Detta är, naturligtvis, en kvalitetsfråga.

En tjugofemöresdocent kan den ekonomiska institutionen redan stoltsera, för att vara sarkastisk, med. 

Efter ett sakkunnighetsutlåtande som var så svagt att man rodnade när man läste det. Det luktade mygel och vänskapskorruption. Den sakkunnige kunde heller inte låta bli att inskjuta, att endast vid en högskola med svaga forskningstraditioner var docentutnämningen möjlig.

Har människan, och högskolans ledning, ingen skam i kroppen? Men kanske det spelade in att det var en kvinna, särskilda genuskriterier skall tillämpas. Kvinnor skall särbehandlas. Genus framför kompetens. 

Hur det är med etnicitet är mig obekant, men skulle inte förvåna mig. Det har ju slagits fast i centralmaktens boningar att landet numera är "mångkulturellt". I linje med detta torde det räcka med att tillhöra en minoritet för att komma ifråga. 

Som vid polishögskolorna. Med (ö)känt resultat när det gäller intagningen av nya elever. De särbehandlade sökande klarar inte ens minimikrav.

Mer än en gång har det varnats, av professorn (!) i Lund Mats Alvesson och andra initierade, för att vi, genom den pågående dekvalificeringen, får en uppdelning i A- och B-högskolor. Lägre krav ställs vid B-högskolorna. 

Ur det perspektivet borde högskolorna vara försiktiga med dessa professorsutnämningar. Om man är rädd om sitt anseende.

Men högskolorna verkar inte bry sig. Det viktiga för ledningarna att få fram så många professorer som möjligt. Titeln i sig räcker för att man ska vara nöjd. Statistiken förbättras.

Men vad man "glömmer", eller medvetet bortser ifrån, är att man ingår i ett nationellt, även internationellt, akademiskt sammanhang. Det kan inte vara några speciella undantagsregler som gäller för högskolan. 

Konstateras kan hursomhelst att detta med befordringsprofessorer är ett galopperande oskick. 

Begreppet professor devalveras. (https://www.svd.se/a/QzAdQ/forskare-sverige-har-alltfor-manga-professorer)