Konsten att "döda" Strindberg

Bild: DigitaltMuseum

Tidigt blev jag, som sökande tonåring, nyfiken på August Strindberg. Utan att ha läst honom. Bläddrade i Tjänstekvinnans son, var på väg att ge mig i kast med den. Men så dyker en lärare i svenska upp på gymnasiet. 

   Lektor och välutbildad, jag tror att han rent av var disputerad i Upsala. 

Strindberg gjorde lektorn sitt bästa för att ”döda” i mina ögon. Försåg, avskräckande, honom med epitet som ”kvinnohatare”, vill minnas att han fann honom ”galen" också. 

   En figur som inte är som vi och vars skriverier man helst bör undvika och definitivt inte fördjupa sig i. I bästa fall känna till, hör till allmänbildningen, inte mer än så.

   Min planerade Strindbergsläsning kom av sig, bromsades i alla fall.  

Lektorn kan inte påstås vara ensam om den snedvridna, tendentiösa, bilden av Strindberg. Det är som om han än idag måste ”dödas”. Bortsett från Jan Myrdals och Olof Lagercrantz problematisering av den ingrodda Strindbergsbilden.

   I en aktuell läraranvisning för gymnasiet, som jag tagit del av, etiketteras han 

”misogyn rasbiologientusiast”. Med hjälp av Strindberg erbjuds eleverna möjlighet att reflektera, så står det, över ”kontroversiella” och ”anstötliga” åsikter. 

   Och samtidigt fundera på om de bör förbjudas (sic!). Anmärkningsvärt i ett land med grundlagsfäst yttrandefrihet, utsagt inom parentes. Får eleverna överhuvudtaget någon undervisning om grundlagarna? 

De texter tillhandahållaren av undervisningspaketet valt, man nöjer sig med Giftas I och II och jag drabbas genast av misstanken att verk som riskerar störa den bild av Strindberg man vill förmedla är uteslutna (även om andra böcker nämns, bör i rättvisans namn tillfogas), och som erbjuds eleverna är ”språkligt bearbetade för att sänka tröskeln för elevernas läsförståelse”. 

   Det skall inte arbetas med texterna, de skall inte ställa till med problem för eleverna. Det sägs inte explicit, men vi vet från undersökningar att det är klent med läsintresset hos svenska ungdomar. Helst ”lyssneläser” de.

I paketet inbakas begreppet ”cancel-kulturen”. Signifikativt, tycks det mig, att ett sådant samtida och ideologiskt begrepp skall appliceras. Normativt och värderande.

   I lektionsplaneringen förutsätts  begreppet användas för att belysa det 

”misogyna” och ”rasistiska” hos Strindberg. Hans ”nedlåtande kvinnosyn”. Hans ”kvinnohat”. 

   Eleverna får inte en chans att själva läsa och ta ställning. Det är bestämt från början vad de bör tycka om Strindberg. Myrdals och Lagercrantz interpretation lyser med sin frånvaro. Här ska inte problematiseras eller nyanseras. Eller stimuleras till kritiskt tänkande. 

   Missförstå inte, du lärare, det pedagogiska, uppfostrande, syftet! 

Strindberg ger, det är underförstått, inga redskap för en seriös analys av något slag. Man ska bara se upp med honom, varning utfärdad. Samhälls- och maktkritikern Strindberg är ordentligt nedskruvad. Den offentliga lögnen och hyckleriets avslöjare. Strindbergsfejden. 

   Strindberg som författare nedtonas, hans utmärkande stilistik. Medan de åsikter man tycker sig gräva fram ur texterna utsätts för strålkastarljus. Den otäcka, osympatiska personen

Strindberg ställs fram. Vad med skilja på verk och person?

   Läraren instrueras vara uppmärksam på att det kan vara svårt att i klassrummet behandla ett ”stötande” material. Det är således inte upp till den enskilda läraren, eller för den delen eleverna, att själv avgöra vad som är stötande och icke. 

   Det är klargjort från början, det är så att säga hallstämplat. Av vem? 

Visserligen reses frågan, jag rörde vid den ovan, om man bör skilja på verk och person. Men den översköljs av alla beteckningar som hämtats, klippts ut, från Strindbergs Giftasböcker. Den som producerat läraranvisningen har plockat ut det som skall bevisas. 

   Med marginella reservationer, liksom försåtligt instoppade, som inte stör det svarta helhetsintrycket.

   Jag bibringas bilden av Strindberg som värre än den reaktionäraste sverigedemokrat, placerad till höger om dem. Det är så elevernas uppmanas förhålla sig till honom. Innan de läst honom. 

   De skall veta på förhand vad det är de läser, så att de inte läser ”fel”. Blicken skall styras.

Frågan väcks i materialet, om man efter Metoo och andra opinionsyttringar, bör helt förbjuda (sic!) vissa böcker eller åtminstone misshagliga ord i dem. 

   Kanske byta ut de senare mot mer ”lämpliga”. Kränkningskulturen har fått fäste, tänker jag tyst för mig själv.

   Minns Pippi Långstrumpböckerna som censurerats. Pippis pappa ”kan” ju inte gärna vara negerkung. Tintin har plockats bort ur bibliotekshyllor. Rasism i berättelserna om honom? Evert Taube har de rättrogna också varit ute efter. Flickan i Havanna legitimerar prostitution. 

   Böcker skall läggas tillrätta i politisk korrekt riktning. Hur har Trägårdh hanterat detta i sin kulturkanon? Jag bara undrar.

Avslutningsvis. Examinationsuppgiften bär rubriken ”Ska vi fortsätta läsa Strindberg?” Om eleverna efter detta ”möte” med Strindberg svarar ja på frågan, är de bara att gratulera. Men i så fall hur, i samma anda som instuderingsmaterialets? 

   Vilken annan möjlighet har man att svara ja utan att åka på ett dåligt betyg?

   Jag lämnas med en mycket trist känsla av denna läraranvisning. Jag är tillbaka i bänken på Sandvikens Högre allmänna Läroverk.   

FOTNOT Granskat material: Litteraturbankens skola. Lektionspaket. August Strindberg. Med lärarplanering för lektionerna och instuderingsfrågor för eleverna.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-09-02