Upsala och så ... Upsala

                                     Bild: studenthus.nu

De röda fanorna och parollernas stormiga höst anno 1968 skrev jag in mig som student i Upsala. Universitetet lämnade jag, efter ha drivit forskningsprojekt, dels om fackföreningsrörelsen, dels om sjukvården, några år in på 80-talet för ett lektorat vid en högskola i Medelpad. 

  Ditlockad av en kvinnlig vän och kollega vid samma lärosäte. Doktorerad på en omdiskuterad avhandling, liksom min blev i Upsala, vid Umeå universitet.

  Hon övertygade mig med argumentet, lät rent entusiastisk när idén skulle säljas in till mig, att på högskolan skulle jag finna den tvärvetenskaplighet som var omöjlig att få till i den akademiska konservatismens stelbenta Upsala universitet. Med mer än femhundra år på nacken.

   Vattentäta skott mellan ämnena. Ett konsoliderat revirtänkande. Småpåvar som intellektuellt snålt bevakar revirgränserna. 

Och det stämde. Sociologer, ekonomer och jurister under samma tak på högskolan. Organiserad samverkan mellan olika ämnesföreträdare om uppläggningen av utbildningen.  

   Bäst av allt, en institutionsföreträdare, titulerad prefekt, som visste hur leda professionella medarbetare. 

   Det vill säga man ska lämna dem i fred, låta dem sköta sig själva. Respektera och vårda deras handlingsfrihet. Ljusår från de chäfer, den ena värre än den andra, jag senare skulle tvingas ha i min närhet. 

   Om det behövdes, för den institutionsansvarige, skydda de professionella uppåt, mot rektorn och administrationens klåfingrighet. Och nog var det av nöden anbefallt, när en medarbetare vid namn Ekstrand och hans glada kumpan i vått och torrt, mest det förra, tog ut svängarna. 

   Det kan inte ha varit lätt!

Efter att ha tagit farväl av den högskolan och flera sympatiska studenter som blivit vänner för livet, väntade anställning vid en annan. I den stad som kan stoltsera med att, förutom det välbekanta kaffemärket, ha landets folkkäraste hockeylag. 

   Nog är det märkligt eller inte med högskolekulturer, hur markant de skiljer sig åt. I Gefles högskola rådde en helt annorlunda kultur än i Sundsvall. Betydligt mer fyrkantig och trögflytande, bärande ett tungt arv från den gamla lärarhögskolan. Så småningom med alltmer korkade chäfer. 

   Och snart fick jag, som inte passade in, problem. Anmälningspigga, nota bene långt före värdegrundeländets verksamhetsförstörande hegemoni, studenter agerade. Men det är en annan historia. Den tar vi inte denna gång. Helst raderar jag pinsamheten ur internminnet.

   

Det är till Upsala, min yngsta dotter föddes och bor där, jag vill komma (sic!) i denna text. Fler och fler resor har det blivit söderut de senaste åren, kontakten har återupptagits med staden. Billigt att åka med UL, 29 bagis för en enkelbiljett från Gefle. Som hittat.

   I morse begav jag mig ånyo till den eviga ungdomen och lärdomens stad. Efter några timmar med datorn på Carolina Rediviva, höstterminen verkar ha börjat och studenterna stojar som vore de på dagis, strosade jag långsamt runt. Passerade Gamla kyrkogården, där min första hustru ligger begravd.     

   Sedan Docenthuset. Dit bars efter en sexa, som en blöt fest heter på akademikerspråk, på starka armar en kraftigt påstruken filosofiprofessor Ingemar Hedenius en gång. Enligt ryktet.

   Ett annat rykte, sular dit det av bara farten när jag ändå håller på, säger att han brukade brottas med Herbert Tingsten efter några glas. Sant eller falskt? Spelar roll.

   

Min vän och kollega G, forskade om "egenvård", som lyckades fixa ett hyreskontrakt i samma hus, utan att vara docent (annars ett krav att vara lägst det för en bostad), bor inte längre kvar. 

   Hans namn står ej på tavlan vid ytterdörren. Jag vet att han är änkling sedan ett par år.

   Nämnas bör att hans första hyreskontrakt med universitetsförvaltningen, han lyckades att ro det i land genom tjatmetoden som han behärskade till fulländning, omfattade en våning högst upp i Skandalhuset. 

   Kallat så, eftersom det färdigbyggt och granne med universitetet tronade snäppet högre än det senare.

   

Jag fortsätter, med samma långsamma steg, förbi det pampiga universitetshuset. Erik Gustaf Geijer, rektor vid flera tillfällen, stående staty utanför. Överväger att slinka in på anrika Ofvandahls för en kaffe och njuta av en och njuta av en studentska, ett läckert bakverk och inget annat - om någon metoo:are studsar till. 

   Återuppleva atmosfären från anno dazumal. Påminna mig om att en av Europas mest grandiosa intellektuella under 1900-talet, en av mina husgudar, Michel Foucault, satt där. Men fortsätter över den vackert höstblänkande Fyrisån ned mot city.   

   Förr, egentligen under alla år och redan från första termin, framkallade Upsala svårförklarad oro i mig. Men numera blir jag lugn av att strosa runt där. Tänk hur det kan forme sig, som min kloke svärfar sade. 

   Nog liknar väl ändå detta en kärleksförklaring till den Pelle Svanslösstad som Owe Thörnqvist, Ulf Peder Olrog med flera besjungit? Dock inte skriftställare Strindberg. Men i högsta grad läsvärd hans novellsamling Från Fjärdingen och Svartbäcken.